Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förmåga, hvilken han omöjligt kunde underlåta att genast
ådagalägga.
»Nej, inte just precis det», sade Deronda småleende.
»Men en mycket dyrbar slägting önskar bli återförenad
med honom — en mycket god och älskvärd ung syster,
som på allt sätt skall sörja för hans välbefinnande.»
»Är hon gift, sir?»
»Nej, ogift.»
»Men hon har väl sin goda utkomst?»
»Mou har talanger, som försäkra henne om en . god
utkomst. Det är redan sörjdt för ett hem åt Mardokai.»
Det uppstod några ögonblicks tystnad; dereft.er sade
farmodern i en klagande ton:
»Och ni ämnar således lemna oss, Mardokai?»
»Och begifva er till ett ställe, der det inte, såsom
här, fins några barn?» sade modern, i samma klagande ton.
»Ingen Jakob och ingen Ådelaide och ingen Eugenie»,
återtog farmodern, lika hjertängsligt som förut.
»Ja, ja, allt hvad Jakob lärt kommer att dunsta
bort. Han får väl lof att gå i skola. Det kommer att
bli svåra tider för Jakob», sade Cohen i en undergif-
ven ton.
I Jakobs vidöppna öron ljödo faderns ord som en
straffdom, som ökade det hemska intryck, hela uppträdet
gjorde på honom, och han brast i gråt. Ådelaide Re-
becka grät alltid, när hennes bror grät, och hon begynte
nu helt plötsligt att tjuta, hvarpå lillan också vaknade
och instämde i klagolåten, så att hon måste tagas upp
ur vaggan. Man hade mycket att göra, innan man kunde
fä tystnaden återstäld, och Mardokai, hvilken det skar i
hjertat att höra all denna jämmer, sträckte ut armarne
åt Jakob, tryckte honom till sitt bröst och lade, utan
att säga ett ord, sin kind mot det lilla svarta hufvudet.
Men Cohen, som fann, att familjens öfverhufvud var
skyldig att göra något slags ursäkt för all denna svaghet,
och att omständigheterna påkallade ett tal, vände sig
med en högtidlig min till Deronda, lade en hand på
hvardera knäet och sade:
»Det är inte för det vi höra till den sortens folk,
sir, som missunnar andra deras lycka eller det rikare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
