Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
49
i en undrande ton sade: »vill du gå dit i den drägten,
barn?» svarade hon: »min bror är fattig, och jag vill så
mycket som möjligt likna honom, eljest skulle han möjli-
gen kunna känna sig tillbakastött af mig.» Hon förestälde
sig nämligen, att hon skulle få se honom klädd som en
arbetare. Deronda kunde naturligtvis icke yttra sig der-
öfver, men han blygdes i hemlighet öfver sina egna an-
språksfulla anordningar. De helsade på hvarandra med en
stum handtryckning, ty Mirah såg blek och uppskakad ut.
Då Deronda öppnade dörren åt henne, hade Mardokai
stigit upp och vändt ögonen ditåt med en ifrig, forskande
blick. Mirah skred endast två eller tre steg framåt och
sedan stod hon stilla. De sågo på hvarandra utan att
röra sig ur stället. Det var mindre sin egen än en an-
nans närvaro, de kände; de möttes först i sina minnen,
som sammanknöto dem mer än något annat. Mirah var
den första som bröt tystnaden.
»Ezra», sade hon i precis samma ton, som när hon
berättade, hur modern ropat på honom.
Med en plötslig rörelse trädde Mardokai fram och
lade händerna på hennes skuldror. Han var liufvudet
högre än hon och såg ömt ned på henne, medan han sade:
»det var vår mors röst. Du kommer väl ihåg, hur hon
ropade på mig?»
»Ja, och hur du svarade: ’mamma’! och då förstod
jag, att du älskade henne.» Mirah slog armarne om bro-
derns hals, hopknäppte de små händerna bakom den, drog
hans ansigte till sig och öfverhöljde det med kyssar. Hen-
nes hatt gled dervid ned på golfvet, så att man kunde se
hennes lockars rika svall.
»Ack, det kära liufvudet, det kära liufvudet!» sade
Mardokai, i en låg, öm ton och lade mildt sin magra hand
på hennes lockar.
»Du är mycket sjuk, Ezra», sade Mirah, och såg
sorgset på honom.
»Ja, kära barn, jag skall inte vara länge hos dig
kroppsligen», var det lugna svaret.
»O, jag skall hålla så mycket af dig och vi skola
tala med hvarandra», sade Mirah, från livars läppar or-
den strömmade som fogelqvitter. »Jag skall tala om allt
Daniel Deronda. III. 4
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
