Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
77
giftet af en huggorm, hvilken redan blifvit slungad öfver
på andra sidan om häcken. Sedan hon af Lush fått veta,
vid hvilken tid Gwendolen plägade rida ut, hade hon,
trotsande Grandeourts vrede, livar dag stått på vakt på
deflna post. Ilvarför skulle hon icke gå ut i parken
med lilla Henleigh?
Medusa-synen gjorde en ännu starkare verkan än
Lydia väntat genom det för Gwendolens känslor upprö-
rande som låg deri, att han icke låtsade att se denna
qvinna, som en gäng varit honom närmast i vcrlden, tillika
med de barn, hon födt åt honom. Den mörka skugga,
som sålunda kastades öfver en qvinna, hvilken saknade en
erkänd samhällsställning, spred sig ock öfver Gwendolens
framtidssyner och kom henne att för sig sjelf frukta ett
liknande öde. Så mycket mer skyggade hon tillbaka för
att handla på egen hand. Hvilken tänkbar räddning
kunde det väl finnas för henne från denna skenbart ly-
sande och dock så förhatliga ställning, som hon lika litet
vågade öfvergifva, som om det regnat eld utanför den
samma? Hvilken annan räddning än döden? Icke hennes
egen död. Gwendolen var icke en qvinna, som lätt kunde
tänka på sin egen död såsom en närliggande verklighet,
eller för egen del frimodigt träda fram till det outran-
sakades och osynligas mörka ingång. Det syntes henne
mera möjligt, att Grandcourt kunde dö, och dock — san-
nolikt var det icke. Hans tyranniska makt förekom henne
som en förmåga att lefva till trots af alla önskningar, att
han skulle dö. Tanken på att hans död var den enda
möjliga räddningen för henne var liktydig med tanken, att
denna räddning aldrig skulle komma — den dubbla rädd-
ningen från den ständiga förebråelsen för en oförrätt,
hvartill hon gjort sig skyldig, och från det ok, hon sjelf
lagt på sin nacke. Nej! Hon förutsåg, att han alltid skulle
lefva och beherska hennes lif; hennes unga. erfarenhets
»alltid» sträckte sig icke utöfver de närmaste åren, som
förekommo henne med hennes lidelsefulla otålighet oänd-
ligt långa. Tanken på hans död ville icke bibehålla sig 5
med ett plötsligt språng, som i en dröm, förvandlades den
till en ångest, att hon skulle dö med hans strypande fin-
ger kring sin hals, drabbad af hans liämd, för det hon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
