Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
80
att vädja till lionom, och nu, då det var för sent, upp-
rördes hon vid tanken på, att han möjligen kunde anse
hennes inbjudning för opassande. Om så var, skulle hon
hafva sjunkit i hans aktning. Men hon bekämpade genast
denna olidliga fruktan såsom en smittosam inverkan af
hennes mans tänkesätt. Att han skulle säga, att hon
gjorde sig till ett åtlöje, var snarare ett skäl till att an-
taga, att Deronda skulle vara ur stånd till att fälla ett
sådant omdöme. Men att hon icke kunde göra sig fri
från detta plötsliga anfall af qvinlig förbehållsamhet, röjde
sig i ett handlingssätt, som aldrig förr fallit henne in.
I sin kamp mellan sinnesrörelsen oeh bemödandet att un-
dertrycka den, gick hon fram och tillbaka genom två sa-
lar, och en lång spegel i ena ändan af dem återgaf hen-
nes bild i den svarta klädning, som hon tidigt på mor-
gonen till hälften med afsigt valt i och för detta tillfälle.
Ofvanför denna svarta drägt tog sig hennes hufvud på den
smärta, hvita halsen särdeles fördelaktigt ut. Medvetan-
det derom gjorde, att hon hastigt vände sig om och skyn-
dade till boudoiren, der det också fans en spegel, men
tillika, kastad öfver en stol, en stor, svart spets-schal,
livilken hon ryckte till sig och knöt omkring hufvudet,
så att halsen helt och hållet doldes och endast ansigtet
framstack ur den svarta ramen. Då hon så uppenbart
försmådde allt, som kunde förhöja hennes skönhet, inbil-
lade hon sig, att hon möjligtvis skulle kunna göra sig fri
från den nervretlighet, som pinade henne; men den svarta
spets-schalen borttog icke det oroliga uttrycket från hennes
ögon och läppar.
Hon stod midt i rummet, då Deronda anmäldes,
och då han närmade sig, varseblef hon, att han också
af en eller annan anledning icke var alldeles den samme
som vanligt. Hon kunde icke hafva boskrifvit förän-
dringen på .annat sätt än genom att säga, att han såg
mindre lycklig ut än vanligt, och att det syntes på ho-
nom, att han måste göra en ansträngning för att tala
till henne. Och dock var samtalet så fåordigt som möj-
ligt. De sade båda helt kort: »hur står det till?» och
i stället för att sätta sig, drog sig Gwendolen ett litet
stycke tillbaka och lade armarne vårdslöst på en hög
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
