Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
82
jag inte lägger det på sinnet; men det gör jag. Jag är
rädd för att bli elak. Säg mig, livad jag skall göra.»
Hon hade glömt allt, utom den bild af sitt ohjelp-
liga elände, som hon snarare antydningsvis än i bestämda
ord sökte framställa för Deronda. I de vidt uppspär-
rade, glänsande ögonen fans ingen tår, blott ett uttryck
af smärta; det var en qväfd snyftning i hennes röst,
som blef allt mer beslöjad, tills den slutligen nedsjönk
till en hviskning. Ilon gjorde sig illa med juvelringarna
på sina finger, då hon tryckte de hårdt hopknäppta hän-
derna mot bröstet.
De känslor, som i dessa ögonblick upprörde hans
sinne, förklarade han sedermera för rent af qvalfulla.
Det tycktes honom här vid lag lika omöjligt att med
ord åvägabringa någon räddning, som om han haft för
sig ett skepp i sjönöd — ett stackars skepp med många,
ångestfulla, lefvande varelser, drifvet af stormen, som
det ej kan undkomma från. Hur kunde han gripa in i
denna unga varelses ständigt växande själsqval? — Huru
hejda det onda och återställa själens lielsa med ett ytt-
rande, ett råd? Han var rädd för sin egen stämma. De
ord, som kommo honom i sinnet, föreföllo honom i de-
ras svaghet föga bättre än en förtviflan, som fått tal-
förmåga, eller än den känslolöshet för andras lidanden,
som tror sig kunna stilla smärtan genom förmaningar.
Han kände sig till mods, som om han hållit en mängd
ord fängslade innanför sina läppar och som han, om han
lössläppte dem, kränkte den vördnad, man är skyldig
vårt menskliga ödes mysterier. Den tanke, som i främ-
sta rummet trängde sig fram, var: »tillstå allt för er
man; förhemliga intet för honom!» Men denna tanke
skulle behöft uttryckas mycket fullständigare, för att
Gwendolen skulle kunnat begripa den, och innan han
ännu begynt att uttala dessa korta satser, inträdde mannen.
Grandcourt hade med afsigt gått ut och återkom-
mit för att förvissa sig om, huruvida en hos honom vak-
nad misstanke var grundad. Hvad han såg, var Gwen-
dolens ångestfulla ansigte i en svart ram, lik en nunnas
dok, och Deronda, som stod på en fem alnars afstånd
från henne, med ett uttryck af sorg i sin blick, som om
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
