Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
85
ledning att sörja öfver, såvida det inte skulle bedröfva
dig allt för mycket. Men jag hade inte väntat, att detta
— just detta — någonsin skulle inträffa. Det har fun-
nits skäl, hvarför jag aldrig förberedt dig derpå. Det
liar funnits skäl, hvarför jag aldrig meddelat dig någon-
ting om dina föräldrar. Men jag har på allt sätt be-
mödat mig om, att det derigenom inte skulle ske dig
någon orätt.»
Sir Hugo tystnade, men Deronda kunde ieke tala.
Han kunde ieke säga: »jag har aldrig tyckt, att det
skett mig någon orätt». Afven om detta varit sant, var
lian alltför upprörd för att kunna få fram ett ord. Vida
mer, än någon annan än han sjelf kunde veta, berodde
på detta ögonblick, då hemligheten skulle yppas. Sir
Hugo hade aldrig sett det ädla ansigte, han var förtjust
i, så blekL, dess läppap sammanpressade med ett sådant
uttryck af smärta. Han fortfor med ängslig ömhet, som
om han ånyo varit rädd för att såra:
»Jag har handlat i öfverensstämmelse med din mors
önskningar. Att saken skulle hållas hemlig för dig, var
hennes önskan. Men nu vill hon det icke längre. Hon
önskar se dig. Jag vill lemna dig detta bref, som du
vid tillfälle kan so på. Det innehåller endast ett med-
delande om, livad hon önskar, att du skall göra och
hvar du skall finna henne.»
Sir Hugo räckte Deronda ett på utländskt post-
papper skrifvet bref, som han stack i bröstfickan med
en känsla af lättnad öfver, att man icke af honom be-
gärde, att han genast skulle läsa det. Den rörelse, som
afspeglado sig på Derondas ansigte, fortplantade sig på
baroneten och rubbade synbarligen hans jemnvigt. Sir
Hugo fann det svårt att säga något mer. Och Derondas
hela själ var upptagen af en fråga, som var den svåraste
i verlden att framställa. Och dock kunde han icke
förmå sig till att uppskjuta den. Detta var ett heligt
ögonblick. Om han lät det gå förbi, kunde han icke
ånyo skapa den stämning, som gjorde det möjligt för
honom att uttala orden och lyssna till svaret. Ett par
minuter höll han ögonen nedslagna, och det förekom
dem båda, som om luften emellan dem varit uppfyld af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
