Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IX
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
100
lik den gamle Foscari, innan lian förlåter sin son. Men
sådana män göra sina hustrur och döttrar till slafvinnor.
De skulle vilja beherska verlden, om de kunde; men som
de icke kunna beherska den, kasta de hela tyngden af
sin vilja på qvinnors nackar och själar. Men naturen
spelar dem stundom ett spratt. Min far hade intet an-
nat barn än sin dotter, och hon var lik honom sjelf.»
Hon hade åter lagt armarne i kors och såg ut, som
om hon varit beredd på att trotsa något hotande försök
att kufva henne.
»Din far var helt annorlunda. Olik mig, var lian
idel kärlek och ömhet. Jag visste, att jag kunde be-
herska honom, och innan jag gifte mig med honom, tog
jag i hemlighet det löfte af honom, att han inte skulle
lägga något hinder i vägen för, att jag egnade mig åt
konsten. Min far låg på sin dödsbädd, då vårt giftermål
egde rum; han hade från första stund föresatt sig, att
jag skulle gifta mig med min kusin Efraim. Och när en
qvinnas vilja är lika stark som den mans, som vill styra
henne, så måste hennes halfva styrka ligga i förställning.
Jag var fast besluten att en gång uppnå mitt mål, men
det kunde jag endast genom att låtsa att lyda. Jag hyste
vördnad för min far, jag hade alltid gjort det, det var
omöjligt annat. Det pinade mig, att jag måste hysa denna
vördnad, och jag önskade, att jag öppet kunde ha trot-
sat honom, men det kunde jag inte. Jag kunde inte tänka
mig en sådan möjlighet; jag kunde inte föreställa mig
mig sjelf, öppet och med framgång trotsande min fars
vilja. Och jag ville inte utsätta mig för att misslyckas.»
Den sista meningen uttalade hon med starkt efter-
tryck och gjorde sedan ett uppehåll, som om orden fram-
besvurit en här af minnen, hvilka beröfvade henne tal-
förmågan. Hennes son lyssnade till henne med allt mer
blandade känslor. Hans första förtrytelse öfver den köld,
hvarmed hon omtalat sitt förhållande till honom, gaf efter
hand vika för ett bemödande att rätt uppskatta henne och
för hans beundran för den kraftfulla natur, i hvars sjelfva
fel det låg något storartadt, som skulle väckt lians sym-
pati, äfven om hon varit en främling och icke hans mor.
Detta oaktadt var det omöjligt att vara lugn och passions-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
