Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IX
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
102
mig med min kusin Efraim, den enda af min fars familj,
hvilken, så vidt han visste, ännu var vid lif. Jag ville
inte gifta mig. Jag gjorde upp alla möjliga planer till
motstånd; men till slut upptäckte jag, att jag kunde be-
herska min kusin, och då samtyckte jag. Min far dog
tre veckor efter sedan vi blifvit gifta, och då fick jag min
vilja fram!» hon uttalade dessa ord nästan triumferande,
men efter ett kort uppehåll förändrades uttrycket i hen-
nes ansigte, och hon sade i en bitande ton: »det har doek
ej fortfarit ända till slutet. Nu är det min far som får
sin vilja fram.»
Hon begynte åter att se mera tankfullt på sin son,
och sedan sade hon:
»Du är lik honom, men du ser mildare ut — du
har något af din fars väsen — och han gjorde det till
sitt lifs uppgift att egna hela sin tillvaro åt mig: han
drog sig ur sin vexel- och bank-affär och lefde endast för
att uppfylla alla mina önskningar — han handlade för
min skull i strid med sitt samvete. Som jag älskade
mitt konstnärslif, så älskade han mig. Låt mig se på
din hand igen — handen med ringen på. Det var din
fars ring.»
Han drog sin stol närmare till henne och räckte
henne sin hand. Det var en hand af samma form som
hennes, men hennes var mindre. Då han kände denna
lilla hand omkring sin, då han såg närmare intill sig det
ansigte, som liknade hans eget och som åldrats, icke ge-
nom tidens verkningar, utan till följd af häftiga sinnes-
rörelser, gjorde hans medfödda böjelse för sonlig kärlek
sig gällande öfver alla andra intryck, och i sin innerli-
gaste ton sade han:
»Min mor, inrym åt oss alla en plats i ditt lijerta
— åt de lefvande och åt de döda! Förlåt allt, som i
forna tider sårat dig. Tag emot gärden af min sonliga
kärlek!»
Hon såg på honom, beundrande, snarare än kärleks-
fullt, och sade sorgset: »jag afvisar ingenting, men jag
har ingenting att gifva», hvarefter hon släppte hans hand
och sjönk tillbaka på sina dynor. Deronda bleknade;
det skar honom i hjertat att sålunda se sin kärlek lör-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
