Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IX
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
108
att tänka på Deronda. Men Joseph Kalonymos hade hört
min far tala om Derondas, oeh namnet bekräftade hans
misstankar. Han begynte ana, hvad som skett. Det var,
som om vinden fört det till hans öra genom luften. Ilan
skaffade sig upplysning om, hvar jag var, gjorde en resa
till Ryssland för att tala med mig och fann mig svag,
med bruten helsa. Hans hår var livitt ooli hans själ
uppfyld af förbittring mot mig. Han sade, att jag skullo
sjunka i grafven med trolöshet och rof på mitt samvete
— trolöshet mot min far och ett rof, begånget mot mitt
eget barn. Han anklagade mig för, att jag undanhållit
dig kunskapen om din börd oeh att jag låtit uppfostra
dig såsom en engelsk gentlemans son. Nå ja, det var
sant, och tjugu år förut skulle jag ha påstått, att jag
hade rätt till att handla så. Men nu mer kan jag inte
påstå något. Jag har ingen fast öfvertygelse. Min far
kan ha Gud på sin sida. Denne mans ord sargade mig
som ett lejons tänder. Min fars hotelser frätte på min
själ och förökade mitt qval. Om jag berättar allt — om
jag utlemnar allt -— hvad mer kan man då begära af mig?»
Hon hade lutat sig litet framåt, medan hon med
dämpad stämma uttalade denna ursäkt, som lät såsom ett
qväfdt ångestskri, och hennes armar och händer voro be-
svärjande utsträckta i hela sin längd. Derondas själ var
uppfyld af det innerligaste medlidande; han kunde nn mer
ej tänka på, att lian förut blifvit tillbakavisad. Hans
öfyersvallande medlidande kom honom att. förlåta allt.
Ofrivilligt föll han på knä vid hennes sida, tog sakta hennes
hand mellan sina händer och sade i den innerligt själfulla
ton, som uttrycker den djupaste sympati för den lidande:
»Moder, trösta dig!»
Hon tycktes icke vara böjd att tillbakavisa honom
nu, utan såg ned på honom och lät honom omsluta båda
hennes händer med sina. Tårar komrno henne i ögonen,
men hon pressade näsduken mot ögonen och lutade kinden
mot hans panna, som om hon önskat, att de icke skullo
se på hvarandra.
»Är det inte möjligt, att jag ofta kan vara hos dig
och trösta dig?» sade Deronda. Han hade blifvit gripen
af det djupa medlidande, som drifver oss till uppoffringar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
