Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IX
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
109
»Nej, det är inte möjligt», svarade hon, i det hon
åter lyfte upp hufvudet oeh drog handen tillbaka, liksom
hon önskat, att han skulle gå bort från den plats, der
han nu befann sig. »Jag har en man och fem barn.
Ingen af dem vet något om din tillvaro.»
»Du undrar väl på, hvarför jag gifte om mig?» fort-
for hon, som om plötsligt en ny tanke trängt sig pä
henne. »Jag ämnade aldrig ingå något nytt gifte. Jag
ville vara fri oeh lefva för min konst. . Jag hade skilt
mig från dig, oeh inga band fjättrade mig mer. I nio
års tid var jag en drottning. Jag njöt af det lif jag
längtat efter. Men då drabbade mig plötsligt en olycka.
Det var, liksom när folk stundom börjar förlora hågkom-
sten af saker och ting. Jag begynte att sjunga falskt.
Man sade mig det. En annan qvinna begynte att undan-
tränga mig. Jag kunde inte uthärda tanken på, att det
skulle gå utföre med mig och att min tid var förbi;
den var fasansfull för mig.» Med en rysning sprang hon
åter upp och lyfte afvärjande upp händerna, liksom för
att skydda sig mot hotande kastvapen. »Detta förmådde
mig till att gifta mig. Jag låtsade, som om jag hellre
ville vara en rysk adelsmans hustru än den största dra-
matiska sångerska i Europa; jag låtsade, som om det
var min önskan — det var blott en roll, jag spelade.
Det var, emedan jag kände, att min storhet var på väg
att försvinna, liksom jag nu känner mitt lif lida mot sitt
slut. Jag ville inte vänta, tills man sade: ’det är bäst,
att hon drager sig tillbaka.»
Hon sjönk äter nod på sin plats och såg pä aftonhim-
meln, medan hon fortfor: »jag ångrade det. Det var ett
i förtviflan fattadt beslut. Min stämmas falska klang var
blott liksom ett öfvergående sjukdomsanfall; den försvann.
Jag ångrade mig; men då var det för sent. Hvad jag
gjort, lät sig inte ändras. Allt hindrade mig — allt.»
Ett uttryck af ytterligt lidande afspeglade sig ånyo
pä hennes ansigte, men hennes son ville icke nu igen
uppmana henne att till morgondagen uppskjuta, hvad hon
ytterligare hade att säga; det var uppenbarligen en viss
lättnad för henne att utgjuta sitt hjerta så, som bon al-
drig förr kunnat göra. Han stod stilla, medan hon iakt-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
