Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
.140
skulle vara pinsam för lienne. De voro emellertid ioke
nu på plank-ön, och det föreföll henne derför mera möj-
ligt att inlåta sig i cn strid. Men don glimt af tillfreds-
ställelse, som lifvat hennes drag, hade slocknat. Det var
samma förändring i hennes utseende som hos en glacier
efter solnedgången.
»Jsg skulle helst .se att jag slapp att bege mig ut i
båten», sade hon. »Tag någon annan med dig.»
»Godt; om du inte följer med, så stannar jag också
här», sade Grandcourt. »Vi komma att qväfvas här, det
är hela saken.»
»Jag kan inte tåla att segla i en båt», sade Gwcndo-
len i en förbittrad ton.
»Det var märkvärdigt, hvilken plötslig förändring för-
siggått med dig», sade Grandcourt i en något hånfull ton.
»Men eftersom du inte har lust, så skola vi stanna hemma.»
Han lade åter ned hatten, tände sin cigarr, gick fram
och åter i rummet och stannade då och då för att titta
ut genom fönstret. Gwendolen var besluten att stå på
sig. Hon visste nu mycket väl, att Grandcourt icke skulle
begifva sig bort utan henne, men om hon nödgades finna
sig i, att han tyranniserade henne, skulle lian dock icke
få göra det just precis på det sätt, som han hade lust till.
Hon skulle tvinga honom att stanna qvar i hotellet. Utan
att vidare yttra ett ord, gick hon in i den tillstötande
sängkammaren och kastade sig i en stol, med hjertat upp-
fyldt af vrede, utan att se något mål eller någon utväg
— endast kännande, att olyckans bölja hade strömmat
tillbaka öfver henne och dragit bort henne från det ställe,
der hon för ett ögonblick hoppats kunna hemta andan.
Grandcourt kom kort derefter in med hatten på, men
kastade den af, satte sig på en stol nästan midt framför
henne och sade i sin likgiltiga, snöflande ton:
»Har du inte besinnat dig tillräckligt? Eller finner
du det angenämt att vara surmulen? Du gör lifvet sär-
deles behagligt för mig!»
»Hvarför vill du göra lifvet obehagligt för mig ?» sade
Gwendolen, som åter blef hjelplös och kände, hur de lieta
tårarne kommo henne i ögonen.
»Vill du vara så god och säga, livad det är, du har
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
