Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
152
ronda sorgset, »kan jag ingenting vidare säga, än att jag
gerna vill lijelpa er.»
»Jag liar från första stund sagt er — så snart jag
kunde — jag liar sagt er, att jag var rädd för mig sjelf.»
Deronda lyssnade till dessa med en rörande, bönfallande
liviskning uttalade ord, men han såg ieke på hennes ansigte,
ty det gjorde ett allt för nedslående uttryck på honom.
»Jag kände inom mig ett hat, livilket som en ond ande
ingaf mig allalianda dåliga tankar. Allt livad jag kunde
göra för att befria mig från det förtryck, jag lefde i,
rann mig i sinnet, och det blef allt värre och värre med
mig. Det var derför jag bad er komma till mig i Lon-
don. Jag var då sinnad att säga er det värsta, jag visste
om mig sjelf. Jag försökte, men jag kunde icke säga
allt. Och då kom han in.»
Hon tystnade och det gick en rysning öfver henne;
men kort derefter fortfor hon:
»Jag skall säga er allt nu. Tror ni att en qvinna,
som grät och bad och kämpade för att motstå sina onda
ingifvelser, kundo bli en mörderska?»
»G-ud i himmeln!» utbrast Deronda, djupt uppskakad;
»pina mig inte onödigtvis. Ni har inte mördat honom.
Ni kastade er ju i sjön med afsigt. att rädda honom.
Berätta mig det öfriga en annan gång. Detta dödsfall
var en olyckshändelse, som ni inte kunde ha förekommit.»
»Jag ber er, haf tålamod med mig.» Den skälf-
vande rösten och det barnsligt bönfallande i dessa ord
nödgade Deronda att vända sig om och se på hennes an-
sigte. Do stackars darrande läpparne öppnades åter och
hon fortfor: »ni sade en gång, att ni hyste det största
deltagande för dem, som på något sätt försyndat sig och
voro olyckliga; ni sade, att de kunde hli bättre, att de
kunde upptuktas till något bättre. Om ni inte talat så,
skulle allt vara värre. Jag kom ihåg allt, hvad ni sade
mig. Det rann mig alltid i sinnet. Det föresväfvade
mig ända till sista ögonblicket — det var för den skull,
som jag . . . Men nu, om ni inte kan ha fördrag med
mig — om ni vänder er bort från mig och öfvergifver
mig — hvad skall jag då ta mig till? Är jag värre äD
jag var, då ni första gången lärde känna mig och ville
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
