Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
göra mig bättre? Allt det onda, jag har gjort, fans då
i min själ — ja, mera — mycket mera, och det skulle
ha yppat sig, om ni inte kommit mig till hjelp och haft
tålamod med mig. Och nu — vill ni nu öfvergifva mig?»
Hennes händer, som några minuter förut varit så
hårdt knutna, hvilade nu slappa och skälfvande på stols-
karmen. Hennes darrande läppar förblefvo öppna, då
hon slutat att tala. Deronda kunde icke svara; han var
nödsakad att vända bort blicken. Han tog en af hennes
händer och omfattade den, som om han och hon varit
två barn, som skulle gå ut och spatsera till sammans; det
var det enda sätt, hvarpå han förmådde svara: »jag skall
icke öfvergifva er.» Och under allt detta kände han sig
till mods, som om han satt sitt namn på ett stycke hvitt
papper, som kundo komma att ifyllas med någonting
ohyggligt.
Denna tryckning af hans hand var för Gwendolen
cu fullkomligt ny erfarenhet; hon hade aldrig förr af
någon man fått ett sådant bevis på ömhet, som liela
hennes väsen hade behof af, och det gjorde ett så djupt
intryck på henne, att hon tolkade det som ett löfte om
outtömligt tålamod och outtröttlig tillgifvenhet. Den
känsla af förnyad styrka, som genomströmmade henne,
gjorde det möjligt för henne, att, såsom hon begynt,
fortfara mod denna fragmentariska bekännelse.
»Alla slags planer uppdöko i min själ — men de
voro alla så svåra aft verkställa. Och jag kämpade mot
dem — de förskräckte mig — jag såg hans döda ansigte»
— vid dessa ord sjönk hennes röst ned till en hviskuing
nästan tätt invid Derondas öra —- »redan för lång tid
tillbaka såg jag det; och jag önskade, att han varit död.
Och det var, som om jag bestått af två olika väsen.
Jag kunde inte tala —■ jag kände ett behof att döda —
det var så starkt som en brinnande törst — och strax
derpå kände jag åter —• på förhand — att jag gjort
något fasansfullt — något, som inte kunde hjelpas och
som skulle göra mig till en ond ande. Och det kom —
ja det kom.»
Hon förblcf tyst en eller ett par minuter, som om
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
