Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
154
hennes minne fördjupat sig i ett nät, livars maskor snärjde
henne.
Alltsammans låg mig redan i sinnet, då jag första
gången talade till er — don gången vi voro i Topping.
Jag hade då gjort någonting — någonting som jag inte
kunde säga er. Det var det enda jag gjorde för att
verkställa mina tankar. De sväfvade åt alla möjliga håll,
men de förblefvo alla drömmar — alla — så när som
på en enda. Jag begick en gerning — det var redan
medan vi voro i Ryelands. — Det var något — något
som mina finger kände sig oemotståndligt dragna till —
bland de vackra nipperna i skåpet i min boudoir — cn
i en silfverslida instucken smal och skarp tingest, lik ett
långt pilblad. Jag läste in den i en låda i mitt toilett-
skrin. Tanken på den och hvad bruk jag skulle kunna
göra af den förföljde mig ständigt som ett spöke. Jag
såg mig i inbillningen lägga den under min hufvudkudde.
Men jag gjorde det aldrig. Jag såg aldrig mer pä den.
Jag vågade icke läsa upp lädan. Det var en särskild
nyckel till den, och för inte länge sedan, då vi voro
ute och seglade på jakten, kastade jag nyckeln ned i
liafsdjupet. Jag ville bli den qvitt för att befria min
själ. Men sedermera begynte jag att tänka på, hur jag
skulle kunna öppna lådan utan nyckel, och då jag hörde,
att vi skulle komma att stanna i Genua, föll det mig
in, att jag i hemlighet kunde låta öppna den i hotellet.
Men när vi gingo uppför trapporna, mötte vi er, och
då hoppades jag, att jag skulle få tala med er allena
och säga er detta — säga er allt, hvad jag inte kunde
anförtro er i London; men då blef jag tvungen att segla
ut med i båten.»
Vid de sista orden begynte hon för första gången
att snyfta och sjönk tillbaka i sin stol. Det bittra min-
net af denna svikna förhoppning tycktes för ögonblicket
utplåna minnet af allt, som sedermera inträffat. Deronda
såg inte på henne, men sade med mycken innerlighet.
»Och alltsammans har fortfarande endast varit fantasi-
bilder. Det har endast föregått i era tankar. Ni har
ju till sista stunden motstått frestelsen?»
En tystnad uppstod. Tårarne tilrade ned för hen-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
