Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nes kinder. Hon aftorkade dem med näsduken oeh satte
sig upprätt. Hon frambesvor all sin energi, lutade sig
åter litet fram emot Deronda och begynte liviskande;
»Nej, nej, jag skall säga er allt, såsom Gud vet att
det är. Jag skall icke säga er någon osanning. Jag
skall säga er rena sanningen. Hvad annat kan jag väl
göra? Det var en tid, då jagtrodde, att jag aldrig
skulle kunna bli dålig. Jag tänkte på dåliga menniskor,
som om jag varithimmclsvidt skild från dem. Men
sedan dess bar jag sjelf blifvit dålig. Jag har haft onda
tankar. Oeh jag har blifvit straffad derför. Allt livad
jag åtrått och längtat efter har gjorts så glödhett, att
jag bränt mig dervid. Sjelfva dagsljuset har varit mig
cn pina. Jag borde inte ha gift mig. Det var begyn-
nelsen till olyckan. Jag gjorde en annan orätt. Jag
bröt mitt löfte. Jag önskade vinna något angenämt för
mig sjelf, och följden blef idel elände. Jag ville göra
en annans förlust till min vinst •— ni mins det nog? —
Det var som vid ruletten — och pengarne brände mig.
Jag kunde inte beklaga mig. Det var, som om jag bedt
om, att en annan måtte tappa oeh jag vinna. Och jag
hade vunnit. Jag visste det mycket väl — jag visste,
att jag var brottslig. Då vi voro ute på sjön, och jag
om natten låg vaken i kajutan, föreföll det mig ibland,
som om allt, hvad jag hade gjort, låg för öppen dag,
och att det ej fans någon ursäkt derför — ingenting
var fördoldt — hur kunde också någonting vara käudt
af mig allena? — Icke blott jag visste det — Gud visste
det äfven — den Gud, hvars röst talade till mig; allt
— till och med nattens stillhet — var ett straff och
ett qval för mig — allt, undantagandes ni. Jag trodde
alltid, att ni inte skulle önska att se mig straffad
att ni skulle bemöda er att föra mig på bättre vägar.
Och blott och bart denna tro har hulpit mig. Ni kom-
mer inte att förändra tankar — ni lär ju inte vilja
straffa mig nu?»
Åter begynte hon att snyfta.
»Gud förbjude det!» sade Deronda med beklämdt
hjerta, men satt orörlig qvar på sin plats.
Denna långa vandring med den arma, af samvets
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
