Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
157
Plötsligt släppte lion Derondas hand, sprang upp
sträckte sina armar uppät i hela deras längd och sade
jämrande:
»Jag har varit en grym qvinna! Hvad kan jag
göra annat än ropa om hjelp? Jag håller på att sjunka.
Dö — dö — du är öfvergifvon — sjunk — sjunk ned
i mörkret! Ofvergifvcn — ingen barmhertighet — allt
öfvergifver mig!»
Hon sjönk åter ned i sin stol och snyftade öfver-
ljudt; till oeh mod för Deronda fans det i detta ögon-
blick ingen plats i hennes medvetande. Han var allde-
les öfverväldigad af smärta. Han hade förestält sig, att
hans senaste erfarenheter förslöat hans mottaglighet för
nya sinnesrörelser, men nu tycktes det, som om den
olycka, som drabbade denna unga qvinnan, hvars snabba
öfvergång från en lefnadsglad, öfvermodig ungdom till
de grymmaste samvetsqval han hade måst bevittna, utan
att kunna hjelpa henne, hos honom väckte ett så mycket
djupare deltagande, som den inträffade omedelbart efter,
sedan han lärt känna ett annat djupt själslidande. Han
upplofde ett af dessa ögonblick, då den smärta, som
framkallas af ett innerligt medlidande, drifver oss till
det beslutet att aldrig mer fika efter lifvets fröjder,
utan endast lefva för de lidande och sorgefulla. Han
hade stigit ,upp från sin stol, medan han var vittne till
detta förfärliga utbrott, hvilket föreföll honom så myc-
ket mera fasansfullt, som hon, till och med då hon var
som mest upprörd, fortfor att tala med dämpad röst,
alldeles såsom någon, den der aflägger ett hemligt skrifter-
mål. Till slut fann han sig föranlåten att vända henne
ryggen och gå några steg längre bort.
Men plötsligt blef det tyst. Hon hade vaknat till
medvetande om, att han gått bort från henne. Då De-
ronda åter vände sig om för att närma sig henne, såg
han hennes ansigte riktadt mot honom med uppspärrade
ögon och halföppna läppar. Hon var en bild af bön-
fallande förtviflan — allt för skygg för att bedja med
ord, så länge han höll sig på afstånd från henne. Yar
hon nu — redan nu — öfvergifven af honom? Men
hans ögon mötte hennes med ett sorgset uttryck —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
