Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
158
mötte hennes för första gången, sedan hon sagt: »ni vet,
att jag är en brottslig qvinna», och den djupa bedröf-
velsen i hans blick tycktes säga henne: »jag vet det,
men så mycket mindre skall jag öfvergifva dig.» Han
satte sig åter bredvid henne i samma ställning som förr,
utan att vända ansigtet till henne och utan att fatta
hennes hand.
Liksom en gång förr i »the Abbcy», väckte hans
sorgsna ansigto hos Grwcndolen en mindre sjelfvisk känsla
af förkrosselse än den, som dref henne att bikta sig,
och hon sade i en kärleksfull och bedröfvad ton :
»Jag gör er mycket olycklig.»
Deronda frammumlade ett otydligt ack’, ryckte till
och förändrade sin ställning något litet, men bemannade
sig strax derefter och sade klart och tydligt: »här är
icke fråga om att vara lycklig eller olycklig. Hvad jag
mest önskar i detta ögonblick är det, som kan hjelpa
er mest. Säg mig allt, som det kan vara en lättnad för
er att meddela mig.»
Välvilliga och hängifna som dessa ord voro, vidgade
de dock afståndet mellan dem, och hon fann det svårare
att tala. Hon hade ett obestämdt behof att komma
närmare till det medlidande, som tycktes betrakta henne
från en öfverlägsen höjd, och behofvet framkallade en
ingifvelse att ännu mer förödmjuka sig. Hon var färdig
att falla på knä för honom, men hon betvang denna
böjelse och satt stilla och orörlig. Hennes tystnad bragte
slutligen Deronda till att säga:
»Ni är kanske för trött. Skall jag gå min väg
och komma tillbaka, när ni skickar bud efter mig?»
»Nej, nej», sade Gwendolen, hvilken farhågan för,
att han skulle lemna henne, återgifvit talförmågan. Ilon
fortfor i sin lågmälta, ifriga ton: »jag måste säga er,
hvad det var för känslor, som kommo öfver mig i båten.
Jag var uppfyld af förbittring öfver, att jag nödgades
följa med — uppfyld af förbittring — och jag kunde
ej göra annat än sitta der som en galerslaf. Och sedan
seglade vi ut — ut ur hamnen — i öppna sjön — och
allt var stilla — vi sågo inte på hvarandra, och han
talade endast till mig för att gifva mig order — och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
