Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
159
sjelfva dagsljuset, som omgaf mig, tycktes hålla mig fån-
gen och tvinga mig att sitta, som jag gjorde. Det föll
mig in att jag som barn i tankarne plägade segla bort till
en verld, der man icke var nödsakad att lefva tillsammans
med någon, som man inte tyckte om - jag tyckte inte
om, att min styffar kom hem. Och nu föreföll det mig
som om just motsatsen hände mig. Jag hade stigit in i
en hat, och mitt lif var ett ideligt seglande och seglande
— ett evigt, ohjelpligt glidande framåt — ständigt bort i
ensamheten med honom — utan någon utsigt till räddning
och just emedan jag kände mig mera hjelplös än någon-
sin, kommo onda tankar öfver mig — grymma önsknin-
gar uppstodo hos mig, och jag rufvade öfver omöjliga ut-
vagar for att Jag ville inte sjelf dö; jag var rädd
tor, att vi skulle drunkna tillsammans. Om det tjenat till
något, skulle jag ha bedt — bedt, att någon olycka måtte
drabba honom. Jag skulle ha bedt, att han måtte för-
svinna ur min åsyn, sä att jag sluppe se honom vidare.
Jag visste mte, hur jag skulle kunna finna på något me-
del att döda honom der i båten, men i mina tankar dö-
dade jag honom.»
Hon försjönk i tystnad för ett ögonblick, dignande
under bördan af hvad hon upplefvat och som inga ord
kunde skildra.
»Men detta oaktadt kände jag hela tiden, att mitt
sinnes ondska blef allt värre och värre. Och hvad jag så
ofta tänkt på, kom för mig just då — hvad ni en gång
sade om, att jag skulle vara rädd för att öka min orätt
och min ånger ty då skulle jag inte mer kunna hysa
något hopp. Det stod skrifvet med eldskrift i mitt
kjerta. Att blifva dålig var höjden af all olycka — ty
derigenom utestängdes jag för alltid från att veta, hur ni,
hur andra goda menniskor lefde. Detta hade alltid ånyo
runnit mig i sinnet • midt under mina dåliga tankar —
det rann mig äfven då i sinnet, men dermed parade sig
förtviflan — en känsla af, att det tjenade till ingenting
att de onda önskningarna voro för starka. Jag erin-
rade mig, att jag då släppte rorkulten och sade: ’Gud
hjelpe mig! Men sedan tvangs jag hålla i den om och
om ^en, och de onda önskningarna, de onda bönerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
