Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
161
uppehålla sig så mycket vid sina onda tankars bestäm-
mande makt, öfvertygade hennes bekännelse honom så
mycket mer om, att det under hela tiden funnits en möt-
vigt i hennes bättre vilja, som hade kämpat för att göra
sig gällande. Det syntes honom nästan säkert, att hennes
mordiska tanke icke haft någon yttre verkan _■ att om
man lemnade den alldeles å sido, döden dock varit ound-
viklig. Han ansåg det för sannolikt, att G-wendolens sam-
vetsqval gjorde hennes brott större, än det i verkligheten
var, och att hon förlänade det, som endast varit on ögon-
blicklig glimt af en önskan, karakteren af en afgörande
handling. Men hennes ånger var ett dyrbart vittnesbörd
om en natur, som kunde återföras till det goda, den var
höjdpunkten af den sjelfförebråelse, som hos henne upp-
väckte ett nytt lif, den skilde henne från de brottsliga
menniskor, hvilkas enda sorg är, att de misslyckats i att
verkställa sitt onda uppsåt. Deronda kunde ej yttra ett
ord för att förringa hennes heliga ovilja mot hennes då-
liga jag — trycket af den törnekrona, som hennes bättre
jag, lidande för det sämre jagets skull, måste bära. Alla
dessa blandade tankar och känslor förseglade hans läppar 5
allt tal var af för mycken vigt, för att han skulle för-
dristat sig att säga något utan mognaste öfverläggning.
Hade han öppnat sina läppar för att tala, kunde han en-
dast hafva upprepat: ’det kan aldrig, aldrig förändras —
det måste förblifva oförändradt, på det att derigenom för-
ändringar må frambringas i andra hänseenden.’ — Men
han var tyst och orörlig — han visste sjelf icke, huru länge,
till dess han slutligen vände sig om för att se på henne,
och då såg han henne tillbakalutad, med tillslutna ögon,
lik en hvit hind, som, vilsekommen, trött och jagad af
stormen, är ur stånd att resa sig och utan vägledning
fortsätta sin vandring. Han steg upp och stälde sig fram-
för henne. — Denna rörelse återkallade henne till med-
vetande, och hon öppnade ögonen med en lätt darrning,
som tycktes tillkännagifva en djup ångest.
»Ni måste hvila er nu. Försök att hvila er, försök
att sofva. Och ni tillåter väl, att jag far tala med er
igen i afton — i morgon — när ni fått hvila ut en
smula? Låt oss nu icke säga något mer.»
Daniel Deronda, III, 11
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
