Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
honom ^ att . gå sin väg. I samma ögonblick steg hon
upp från sin stol, ur stånd att besinna, att hon genom
denna rörelse godkände den afsigt, han ögonskenligen
hade^ att aflägsna sig, och Deronda steg nu naturligtvis
också upp och gick litet närmare till henne.
. >:>Ja& skall göra, hvad ni säger», sade Grwendolen
hastigt, »men hvad skall jag vidare göra?» Blott dessa enkla
ord förmådde hon att uttala, och då de barnsliga uttryc-
ken kommo öfver hennes läppar, verkade de på henne som
en bild af hennes egen hjelplöshet, och hon kunde icke
undertrycka den snyftning, som fylde hennes ögon med
stora tårar. Äfven Deronda kände sig gripen af en djup
smärta, men han var på sin vakt, ty han insåg faran af
att hängifva sig åt sin sinnesrörelse och ansträngde sig
derför på det yttersta för att blifva herre öfver den.
Då hon torkat bort sina tårar, sade han i en mild, frå-
gande ton:
»Ni beger er väl snart med mrs Davilow ut på
landet?»
»Ja, om en vecka, eller så der omkring. Jag vill
sa gerna vara god mot dem alla. De kunna bli lyck-
ligare, än jag är. Är detta det bästa jag kan göra?»
»Jag tror det. Det är en pligt, om hvilken intet
tvifvel kan ega rum», sade Deronda. »Och den skall
gifva uppliof åt andra pligter. Att anse vårt lif som en
skuld, kan på afstånd se ut som den sorgligaste verlds-
åskådning, men i verkligheten är det icke så. Hvad som
gör lifvet sorgligt, är bristen på ett bestämdt lefnadsmål,
men begynner ni en gång att handla med den ånger-
fulla, kärleksrika föresats, som uppfyller er själ, så skall
ni erfara mången oväntad tillfredsställelse, många nya
fordringar skola taga er i anspråk dag för dag. Ni skall
märka, att ert lif växer som en planta.»
Grwendolen riktade sina ögon på honom med ett ut-
tryck, som en törstande har, då han hör sorlet af en
källa, utan att ännu se den. Yid denna blick kände
sig Deronda till mods, som om hon sträckt ut sina ar-
mar mot honom från en öde kust. Hans röst fick en
kärleksfull, bedjande klang, då han sade:
»Denna sorg, som gripit er så djupt, har drabbat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
