Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXVI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
212
låtsa, som om lian funnit ringon i fickan, och hon ru-
sade genast ut ur rummet.
Deronda följde efter henne — hon hade gått ned i
sitt rum i nedre våningen för att söka fadern — hon
öppnade dörren till sängkammaren för att se, om han
var der — hon såg efter, der hans hatt vanligen plägade
hänga — hon vände sig om med tätt hopknäppta händer
och bleka läppar och blickade förtviflad ut genom fönstret.
l)erpå såg hon upp på Deronda med en blick, som tyck-
tes säga, att hon undergifvet fann sig i den förödmju-
kelse, hon kände i hans närvaro. Men han tog hennes
hopknäppta händer mellan sina och sade i en vördnads-
full, öm ton:
»Mirah, låt mig tänka, att han också är min far
— att vi inte kunna ha någon sorg, någon skam, någon
glädje, som inte är gemensam. Jag vill hellre göra er
sorg till min än dela en annan qvinnas mest strålande
glädje. Säg, att ni inte vill förskjuta mig, säg, att ni
vill ge mig rätt att dela allt med er. Lofva mig, att
bli min hustru — ja, lofva mig det nu. Gif mig lof
att nu och i framtiden bevisa, att jag älskar er med den
innerligaste kärlek.»
Den förändring, som egt rum med Mirah, hade försig-
gått steg för steg. Hennes ångest hade icke genast för-
vandlats till det fullständiga, saliga medvetandet, att De-
ronda i detta sorgens och skammens ögonblick egnade
henne den högsta hyllningsgärd, en man kan egna cn
qvinna. Vid de första tonerna och orden erfor hon blott
en känsla af lugn och tröst, i det hon i Derondas till-
gifvenhet för Ezra fann förklaringsgrunden till hans god-
het. Men så småningom fick den hänryckande vissheten
om en lycka, som hon icke vågat hoppas på, insteg hos
henne; hennes ansigte glödde, medan Deronda böjde sig
ned öfver henne, och då han slutat att tala, kunde hon
ingenting säga — hon kunde blott lyfta sina läppar upp
till hans och kyssa dem, som om detta varit det enklaste
ja’. Så stodo de och sågo blott på hvarandra, han med
hennes händer mellan sina — allt för lyckliga för att
röra sig ur stället, tills Mirah hviskande sade: »låt oss
gå och trösta Ezra.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
