Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXVII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
214
Detta oaktadt visade han henne under sin vistelse
pä Diplow fortfarande en faderlig uppmärksamhet. Han
var hennes närmaste granne, ty planen att flytta till
Offendene var nu verkstäld, oeh då Gwendolen oeh hen-
nes familj bosatt sig der, blef hon lugnare, än modern
dittills vågat hoppas.
Deronda kom två gånger till Diplow oeh talade två
gånger med Gwendolen, men båda gångerna hade han
måst återvända till London, utan att kunna få tillfälle
att säga henne något om den i hans öde och framtids-
utsigter inträdda förändringen. Första gången kunde han
icke komma dertill derför, att hon hade så mycket att
rådfråga honom om, och andra gången fann han henne i
en så djupt nedtryckt sinnesstämning, att han hade allt
att göra för att trösta och uppmuntra henne.
Men tiden gick, och han fann det vara sin oefter-
gifliga pligt att, hur påkostande det än föll sig, meddela
henne sakförhållandet. Han begaf sig derför ånyo till
Diplow, och dagen derpå red han ut till Offendene. Han
hade skickat bud för att anmäla sin ankomst och fråga,
om Gwendolen kunde mottaga honom, och han fann
henne väntande på honom i den gamla salen, der hon
genomgått flere af sitt lifs kriser. Hon såg mindre be-
dröfvad ut, än han sett henne sedan hennes mans död;
hon smålog icke, men hennes ansigtsuttryck röjde en
mild sjelfbeherskning, som var helt olik den sinnesstäm-
ning, hvari han sist funnit henne. Hon lade så mycket
mer märke till den bedröfvelse, som röjde sig i Deron-
das utseende, och de hade knapt hunnit sätta sig, förrän
hon sade:
»Ni har kanske varit rädd för att besöka mig, der-
för att jag sista gången var så bedröfvad och förtviflad.
Men det är jag inte i dag. Jag har ångrat mig och
sträfvat att hålla modet uppe och vara så glad som möj-
ligt, ty jag vill inte, att ni skall hysa något bekymmer
för min skull.»
Den ovanliga blidheten i Gwendolens ton och blick
gjorde det värf, han stod i begrepp att utföra, dubbelt
så pinsamt för honom. Men han ansåg det för sin pligt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
