Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXVII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
215
att redan i det svar, han gaf, begynna med lösningen af
sin uppgift.
»Jag är verkligen litet bekymrad i dag», sade han,
»men det är, för det att jag har något att meddela er,
som ni kanske torde tycka, att jag bort meddela er förr.
Det är något, som angår mitt eget lif — min egen fram-
tid. Ni torde tycka, att jag illa besvarat det förtroende,
ni visat mig, då jag aldrig låtit er ana vissa tilldragelser,
som medföra stora förändringar för mig. Men då vi va-
rit tillsammans, ha vi inte haft tid att komma in på
ämnen, som för tillfället mindre upptogo mina tankar,
än de pröfningar, ni haft att genomgå.»
Gwendolen såg öfverraskad ut. Så som hon förstod
hans ord, gjorde de visserligen ett starkt intryck på henne,
men utan att förorsaka henne någon ångest. Hon hade
genast förestält sig, att det föregått någon förändring
med hänseende till hans ställning till sir Hugo .och den-
nes förmögenhet, och tröstad genom det sätt, hvarpå De-
ronda urskuldat sig för henne, sade hon:
»Ni tänkte aldrig på något annat, än hur ni skulle
kunna hjelpa mig, och jag har fallit er så mycket till
besvär. Hur skulle ni kunnat berätta mig något?»
»Det torde kanske förvåna er att höra» sade De-
ronda, »att jag först nyligen fått veta, hvilka, mina för-
äldrar voro.»
Grwendolen var icke förvånad; hon kände sig så myc-
ket mer förvissad om, att hon haft rätt i sin förväntan
om, hvad som komma skulle. Deronda fortfor:
»Orsaken, hvarför ni fann mig i Italien, var den,
att jag begifvit mig dit för att träffa min mor. Det
var i öfverensstämmelse med hennes önskan, som jag upp-
fostrades i okunnighet om mina slägtskapsförliållanden.
Hon skildes från mig, då jag var ett helt litet barn.
Men hon är nu mycket sjuk, och hon insåg, att hemlig-
heten icke borde bevaras längre. Den förnämsta drif-
fjedern till hennes handlingssätt har varit, att hon inte
ville att jag skulle veta, att jag är en jude.»
»En jude!» utbrast Gwendolcn med sänkt röst och i
yttersta grad häpen och förvirrad, alldeles som om någon
döfvande medicin börjat utöfva sina verkningar på henne.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
