Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXVII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
220
gjorde ett försök att tala, men kunde det icke för de
snyftningar, som ännu qväfde hennes röst. Slutligen
lyckades hon att i afbrutna satser framstamma:
»Jag sade .... jag sade .... att det skulle bli
bättre .... bättre med mig .... för det jag lärt
känna er.»
Afven hans ögon voro fulla af tårar. Hon drog
en af sina bänder ur hans och tryckte nu i sin ordning
bort hans tårar.
»Vi skola icke helt och hållet skiljas åt», sade han.
»Jag skall skrifva till er, så ofta jag kan, och ni skall
ju svara mig, icke sant?»
Han väntade, tills hon hviskandc sade: »jag skall
försöka.»
»Jag skall vara mera tillsammans med er, än jag
hittills plägat», sade Deronda mildt och innerligt, i det
han släppte hennes händer och reste sig upp från sin
knäböjande ställning. »Om vi förr varit mycket till-
sammans, skulle vi mera ha känt olikheterna i vår ka-
rakter oeh tyckt oss komma allt längre åtskils från
hvarandra. Nu kan det väl hända, att vi aldrig mer
återse hvarandra, men våra själar skola kanske komma
hvarandra närmare.»
Gwendolen sade intet, men reste sig också ofrivil-
ligt. Hennes förtviflade ansigtsuttryck kom honom att
hata sina egna ord; de tycktes honom röja denna hård-
het, som lätt tröstar sig öfver andras sorg. Hon kände,
att han stod i begrepp att afiägsna sig och att ingenting
kunde hindra det. Denna känsla var liksom en förfärlig
hviskning i hennes öra, hvilken döfvade allt annat med-
vetande, och hon hade ieke vetat af, att hon reste sig
från sin plats.
Deronda kunde icke tala. Han tänkte, att de måste
skiljas åt i tysthet, men det var svårt att göra det första
steget till detta afsked. Då såg hon på honom med en
blick, som om hon haft för afsigt att säga något, och
detta hjelpte honom. Han gick närmare och räckte henne
tigande sin hand, och då hon lagt sin hand i hans,
fick hon ord för att uttrycka, hvad som föregått i hen-
nes själ.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
