Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXVII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
221
»Ni har varit mycket god mot mig. Jag har inte
förtjenat det. Jag vill försöka — försöka att lefva.
Hvad för godt har jag gjort? Endast ondt. Låt mig
nu inte också göra er ondt. Det skall bli bättre för
mig . . . .»
Hon kunde icke afsluta meningen. Det var icke
derför, att hon snyftade, utan derför att den våldsamma
ansträngningen, det kostade henne, gjorde, att hon dar-
rade så, att hon icke kunde få fram ett ord. Den hörda
det var för henne att visa sig rättfärdig mot honom,
var så tung, att hon vacklade under den.
Hon lutade sig framåt för att kyssa hans kind, och
han kyste också hennes. Derpå stodo de, hand i hand,
och sågo ett ögonblick på hvarandra, och derpå vände
han sig om och gick.
Då han var borta, kom hennes mor och fann henne
sittande orörlig.
»Käraste Gwendolen, du ser mycket dålig ut», sade
hon, i det hon böjde sig nod öfver henne och vidrörde
hennes kalla händer.
»Ja, mamma. Men var inte rädd. Jag kommer
nog att lefva», sade Grwendolen och brast i en kramp-
aktig gråt.
Modren öfvertalade henne att gå till sängs och satt
sedan och vakade öfver henne. Hela dagen och halfva
natten fick hon det ena anfallet efter det andra af våld-
sam krampgråt, men midt under dem ropade hon åt
modren:
»Var inte rädd. Jag kommer nog att lefva. Jag
vill lefva.»
Till slut insomnade hon, och då hon i daggryningen
vaknade, såg hon lugnt på modern och sade ömt: »stac-
kars mamma! Du har suttit uppe hos mig. Var inte
bedröfvad. Jag kommer nog att lefva. Det blir nog
bättre med mig.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
