Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
XIV.
Det enda, som ostört gick sin gång förbi Hedvig
Nordenflycht, var tiden. Sommar och höst hade
flytt. Julhelgen med dess traditionella
fridsstämning var också över, och ett nytt år hade börjat sin
ovissa, underliga bana.
Hedvigs fjäder gled dag från dag flitigt över
papperet, utan att dock dessa den sörjande
turturduvans klagotoner mäktade döva hjärtats oro. Hon
levde i en sällsamt, lyssnande spänning efter
bjällerklangen ute på den isbelagda viken, efter fasta steg
över den knarrande snön, efter den välkända
knackningen på dörren. Hon hade beslutat att kalla
upproret i sitt inre vänskap. Hennes känslor måste
läggas i bojor, sade hon sig, men gång på gång slet
hon fjättrarna. Allt utom lugn och behärskning var
hon mäktig.
Hon hade hört, att Karin De la Gardie ej längre
var så frisk och stark. Hennes hälsa hade brutits
av den outtröttliga vård hon ägnat sina
underlydande vid en svår, smittosam epidemi, vilken rasat på
Sjö. Hedvig hoppades i sin vanvettiga jalousi, att
grevinnans fägring skulle försvinna, när hennes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
