Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Guds port
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Porten ? Jag tyckte jag såg den nyss. Varför
kan ni inte hjälpa mej in? Öppna då! Ser
ni inte alla, som jag har efter mej! Vi vill
in, allihop! — Nej, den är stängd — stängd!
Mor Britta torkade tårarna. Stackars liten.
»Nej, den är visst inte stängd.» Och så sjöng
hon sakta och mjukt: »Det finns en port,
som öppen står––––—
Herbert blev så lugn och stilla. Nästa dag
måste man skicka efter doktorn. Ånej, det
var nog ingen fara. Ett par dars vila skulle
nog hjälpa, mente han. Om de skulle skicka
bud hem? Nej, det ville Herbert på inga
villkor höra talas om.
»Sjöng Mor Britta för mej i natt?»
undrade Herbert. »Jag trodde kanske jag drömde.»
Och så måste Mor Britta sjunga sången
om porten igen.
Herbert glömde all sin teologi, där han
låg och lyssnade, glömde att han var ett
nutidens moderna barn, glömde allt utom detta
enda, att han behövde hjälp. Och Mor- Britta
tog honom för vad han var: en hjälplös liten
stackare, som behövde ledas till rätta.
Enkelt och naturligt visade hon honom, vad han
saknade men ock var hjälpen fanns. Hon
kunde vara själasörjare, hon.
Vad de hade mycket att tala om, de två
däruppe på kammaren.
Herbert såg nog porten, såg frälsarehanden,
som sträcktes ut, inbjudande och
välkomnande, hörde rösten som ropade sitt »kom».
Men ack, vad det ändå var svårt!
Men till slut ramlade alltsammans sönder.
Det fanns bara en utväg, och det var att gå
in genom porten. I den stunden var teologie
studeranden, kandidaten Herbert Bergmo helt
försvunnen. Det var en genom Kristus
benådad syndare, som sjöng:
»O, djup av nåd, min Gud hos dig
Att porten öppen står för mig.»
Över den stunden gladdes Mor Britta och
tackade Gud, ty hon visste, att himmelens
änglar delade glädjen med henne.
Det var julmorgon. I skolhuset i Fjällbäck
lyste ljus i alla fönster. Det var inte alla år,
som där hölls julotta hemma i byn. Men i
år1 skulle känd. Herbert Bergmo predika.
Skolsalen var fylld till sista plats. —
Herbert hade skrivit till Mor Britta och
frågat, om han fick komma ooh fira jul hos
henne. Sin första verkliga jul, som han
kallade den, ville han så gäma fira i sitt livs
Betel, den plats, där han första gången sett
himmelens port. Och Mor Britta skrev av
fullaste hjärta ett välkommen.
Se, där på främsta bänken satt ju Herbert
vid sin kära Mor Brittas sida. Det var inte
lätt att avgöra vern av de två, som såg
gladast ut. Nog syntes det, att hos båda hela
hjärtat var med i julspalmens ord: »Han
kommer, följd av frid och hopp De villade att
söka opp.»
Psalmen var slut. Herbert reste sig. Det
var första gången, han skulle tala offentligt.
.Han kände ett allvarstungt ansvar men också
en jublande glädje bemäktiga sig.
Naturligtvis talade han om Porten, Guds
Port, som Kristus Jesus kommit i världen för
att öppna för människors barn.
Mor Britta torkade sina tårar och strålade
i kapp med julljusen ooh tänkte: »Nu är det
ingen fara med honom, när han behöver så
mycket av Gud. Nu är han ju som en riktig
predikant. Då gör nog Gud av honom en
riktig präst också.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
