Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Gud förmår
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Gud förmår
För Julottan av A. F.
Aldrig får man ett sådant intryck av vad
Gud förmår, som när man erfar, huru
han griper in i själarnas innersta och utför
det för all människomakt, konst och visdom
omöjliga, då han övervinner en människas
motstånd, föder henne på nytt och giver den
frid, som världen aldrig kan skänka.
En man, som kommit in i de äldre
ungdomsåren, hade gått långt bort i främmande
land. Världens nöjen hägrade i tidig
ungdomsvår för hans blick. Nu hade han både sett
och smakat världens fröjder. Men huru ofta
erfor han icke i ensamma stunder något
tärande oroligt i själen. Ständigt sökte han döva
den tärande känslan i gamla nöjen och nya.
Alltjämt krävdes det dock mer och mer.
Ingen kunde dock märka den förlorade sonens
nöd. Alltjämt var han eftersökt och
uppskattad i vänners lag, glad som han var.
Guds Ande var på färde i Georgs by. Många
unga voro väckta, men Georg härdade ut i
världen.
En kväll kom han som ofta sent hem från
danstillställningen. Mor och far lågo i
rummet intill hans. Han trodde de sovo. Georg
gick till vila. Åter kom samma tärande oro
över honom. Timme efter timme gick, men
sömnen flydde hans läger. Vad som försig-
gick i hans själ känner endast Gud — Georg
själv förstod det icke, men det var som en
brännande eld därinne.
Den kvällen var en av de många, då mor
och far i gemensam brinnande bön burit fram
sin son. Skulle Gud icke höra deras bön?
Huru länge än måste de bida? Det kändes
nästan för dem, som om de inte orkade
längre, när sonen syntes gå längre och längre
ut i världen. Bönen blev som en kvidan ur
nödställda bröst inför nådastolen.
»Hör du, mor», viskade far, »ligger inte
Georg och gråter?» De lyssnade. Jo, verkligen.
Mor trodde han var sjuk. Hon går in till
honom och frågar. Nej, inte var Uan sjuk, inte.
Men det var så ledsamt. Omsider talade han
i nattens stilla, tysta timme om sin nöd. Det
blev en öppen bekännelse för mor och far,
det blev förlåtelse.
När morgonens gryningstimmar skredo
fram, gick rättfärdighetens sol upp för ett
syndarehjärta och i dess strålar fann en själ
salighet och frid.
Den morgonen var det glädje i tre hjärtan
— och i himmelen.
Lovsången steg inför Herrens ansikte, över
vad Gud förmår.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Dec 9 19:57:50 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/deungast/1933/0022.html
