Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- ”Om Han komme i dag —”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
”Om Han komme i dag —”
För Julottan av Aslög.
Inspektor Barrgren satt på sitt kontor och
räknade och skrev, då en ung man trädde
in. Åter en arbetslös tänkte inspektoren, då
han såg upp och i ett ögonkast mönstrade den
unge mannen från topp till tå. Han fann, att
den nykomne såg mycket hygglig och
sympatisk ut, där han stod nästan i »giv alct» med
mössan i handen.
»Jo, jag undrar, om det finns någon
möjlighet att få arbete hos bolaget nu», sade han.
»Nej», svarade inspektorn kort, »vi ha
inte ens arbete åt våra gamla, fasta arbetare
och äro alldeles överhopade av arbetssökande.»
Det kom ett uttryck av hopplöshet över den
unge mannens ansikte, som riktigt skar
inspektoren i hjärtat. Det var inte så roligt att
sitta här dag efter dag och avfärda alla dessa
arbetssökande med ’samma nekande svar.
Många hårda, orättvisa domar fälldes nog
också över gamle inspektoren, och få voro de
som anade, vilket gott hjärta som dolde sig
bakom den sträva ytan. Emellertid var det
något särskilt hos denne arbetssökande som
intresserade honom. Han tog sig en liten
funderare och så sade han.
»Bolaget har som sagt intet arbete åt er
nu. Men jag har ett litet privat företag, en
liten kolning, som skötes av en gammal kolare,
som arbetat hos bolaget redan före min tid
här. Det är en riktig hedersgubbe, men han
är gammal nu. Om ni vill, så får ni hjälpa
honom en tid. Det blir ju kanske endast mera
tillfälligt men––––––-» — Främlingen lyste
upp.
»Jag är tacksam för vad jag kan få», sade
han.
På det sättet kom det, att Elov, så hette
pojken, ett par dagar senare installerade sig i
gubben Perssons kolarekoja. Det var en koja
av den gamla vanliga typen, byggd av
resvirke, utanpå betäckt med torv och jord, ett
litet fönster på ena gavelväggen och muren
och rökfånget på den andra.
Gubben Persson var ute på arbete, men
Elov var underrättad om var nyckeln fanns
och steg in. Inredningen var enkel, två
britsar, ett litet väggfast bord framför fönstret,
ett par hyllor och en liten bänk att sitta på.
Elov började genast ordna och göra sig
hemmastadd.
Men — vad såg han väl? Låg det inte en
gammal sliten bibel och en missionstidning
där borta på Perssons brits! Det var
verkligen överraskande. Var det väl möjligt, att
han fått en troende arbetskamrat. Elov blev
så glad, att han knäppte sina händer och
tackade Gud, som så underbart hjälpt honom och
ställt allt till det bästa både med arbete och
arbetskamrat.
Sedan han gjort sig hemmastadd satte han
sig att läsa. — Gamle Persson kom hem så
småningom ooh de hälsade på varandra och
sprakade en stund. Medan Persson lagade
sin mat och kokade sitt kaffe kastade han då
och då ett öga på EIovs bok.
»Jaså, du är intresserad av religiös
litteratur», sade han efter en stunds tystnad. Elov
kände precis på sig vart han ville komma.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Dec 9 19:57:50 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/deungast/1933/0023.html
