Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - ”Om Han komme i dag —”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JULOTTAN
350
»Ja, jag är glad att kunna säga, att jag
sedan ett år tillbaka är ett lyckligt och
frigjort Guds barn, och nu har jag min lust
allena i det som honom tillhörer.» Ögonen
glödde av glädje och lycka, och gamle Persson
såg på honom nästan med en viss avund.
Han var, som sagt, gammal Persson, i
stillhet hade hans omvändelse skett. I ensamhet
eller bland idel ogudaktiga arbetskamrater
hade han levat, sällan hade han haft tillfälle att
få vara med där Guds ord predikades och fått
livas av bröders gemenskap. Stilla och
inbunden var han. Och i sitt religiösa liv hade
han gjort endast en stor upplevelse, nämligen
den, att utan Jesus skulle livet ha varit
fullkomligt mörkt och meningslöst för honom.
I det namnet hade han funnit kraft och frid
och hopp. Men några himmelsstormande
känslor eller synnerligen underbara
upplevelser hade han egentligen aldrig haft.
Det skulle ha kunnat bli ett ömsesidigt
givande och mottagande mellan dessa båda
Guds barn. Men det blev det ej. Som så ofta
sker här i livet hade de svårt för att förstå
varandra, den unge och den gamle. Elov fann
snart, att Persson inte var utrustad vare sig
med samma intelligens eller kunskaper som
han själv. Elov tyckte sig ha fått en sådan
klarhet över bibeln och en hel del saker som
hörde samman med det andliga livet. När han
nu började resonera med Persson fann han,
att denne inte alls hade samma klara och
bestämda uppfattning om allt.
Så småningom började han att se ned på
gamle Persson allt mer och mer. Och till sist
var det inte utan att han föraktade honom.
Stackars Elov, han förstod inte, att han var
inne på en farlig väg. Ingen väg leder säkrare
till fall än högmodets. Men Herren är god
och barmhärtig, och han skonar och hjälper
i det längsta.
Slutligen gick det där hän, att Elov tyckte
sig vara på ett bra mycket högre plan än de
kristna i allmänhet, och han kände sig
förvissad om, att han skulle komma att uträtta
stora ting för Guds rike.
En dag skulle Persson begiva sig till en
fäbodvall i grannskapet for att köpa mjölk.
Elov skulle vakta milorna. Det var inte
mycket att göra att börja med. Elov lagade mat
och at, satt och läste ett tag och gick då och
dä och säg om milorna. Till slut lade han sig
på bädden och slumrade till en stund men
vaknade snart vid ett häftigt åskväder. Det
var blixt och dunder i ett. Det lat som om
stora lass av sten kommit nedrasande över
kojans tak, och det ekade och dånade i alla
bergen omkring. Sedan blev det tyst igen och
Elov gick ut till milorna. Tjocka moln
betäckte himmelen. Det var nästan som natt,
så tyst som om hela naturen hallit ändan. Da
på en gång brakade det löst igen. Elov kände
sig omstrålad av ett starkt sken och for o rade
medvetandet. Han vaknade omsider alldeles
genomvåt av regnet men fullständigt oskadad.
Det började se kritiskt ut med en av milorna
och han vågade inte lämna den och återvända
till kojan, utan han stannade kvar ooh
vaktade den och skötte den.
Vad Persson dröjde länge. Timmarna
snig-lade sig fram och det blev natt. Himlen var
kolsvart. Mörkret tjocknade. Då och då skar
en blixt genom natten och åskan mullrade, än
nära,, än längre bort. Det kom så underliga
tankar. Elov tänkte på Människosonens
tillkommelse, som liknas vid ljungelden, som går
ut från öster och synes ända till väster. Han
tänkte på att det skulle bli en förtärande eld,
som skulle förbränna alla tomma fraser, all
egenrättfärdighet, all självförhävelse, allt
skenväsende. Ja, vem skulle väl då bestå?
Det susade i skogen, som milsvid och mörk
bredde ut sig åt alla håll. Persson syntes inte
till fastän det var midnatt. Elov kände sig
som ett litet, litet kryp i den vida vildmarkens
enslighet.
»Två män skola vara ute på marken. En
upptages och en lämnas kvar», ekade det i
Elovs hjärta. En upptages och en lämnas
kvar. Kunde det väl tänkas något hemskare
än att befinnas lämnad kvar, när Herrens
utvalda fått ila till hans möte.
Tänk om’––––––-Nej, det var väl ändå
inte möjligt, att det skulle ske i natt. Men
om en av dem två skulle lämnas kvar, vern
skulle det då bli? —■ Elov som nu en längre
tid känt sig som en kristen av mer än vanliga
mått krympte med ens ihop till att bli en faltig
syndare.. Som en sådan hade han först
kommit fram till korset och funnit frid och
salighet. Men på sista tiden hade han börjat
bygga så mycket på sina egna förmenta
förtjänster. Samvetet sargade och gnagde. Det: var
ändå det värsta, att han varit sit högmodig.,
och att han föraktat Persson och syndat emot
honom i sitt hjärta. Han visste inte mod sig,
all han någon gång sagt ett ovänligt ord. Men
han tänkte på att liksom blixten gettonit ran-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
