Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- När ljuset bröt fram
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
När ljuset bröt fram
För Julottan av Rika.
Så långt man kunde minnas hade det alltid
funnits någon gammal, som kallades
farfar i den gamla släktgården Anner o, så man
väl kunnat ge den namnet »Farfarsgården».
Per Mårtensson, som nu var ägare till den,
började även bli till åren kommen. Huru väl
kom han ej ihåg flydda tider från sin fars
och farfars tid, deras längtan att få vila
efter jordelivets mödor och omsorger. Till slut
hade de kära fått gå in i vilan, de trötta
tjänarna fingo fara hem i frid. Nu var Per
själv så gammal, att han kunde kallas farfar.
I trädgården fanns en underlig gammal
lövsal, som han planterat, när han höll på att
ordna sitt hem för mottagandet av sin unga
hustru Brita. Ingen kunde väl tro, att lövsalen
skulle bli så vacker, men under årens lopp
slingrade sig vildvinet allt högre och högre
och de späda plantorna blevo fasta stammar,
som till slut uppburo alltsammans. Bland
vildvinsrankorna blandade sig också
kaprifo-lium, som doftade skönt i varma stilla
sommarkvällar.
Per och Brita brukade ofta söka sig dit.
Allra skönast var det att sitta där efter
dagens arbete då solnedgångens ro smög sig
över den vackra trädgården. Allt var så
fridfullt i det enkla bondehemmet, och
förnöjsamhet och glädje hade kännetecknat deras
liv, som där strävat under år som flytt. Vad
sedan livet gav av prövningar och sorger
lärde dem att lämna allt åt Guds omsorg.
Åren gingo och till slut kom till Per och
Brita, vad de länge bedit och längtat efter —
en liten blåögd tös, som lyste upp
farfarsgården med sitt soliga och glada lynne. Lilla
Ingrid var frisk och rosig som en nyponblomma
och hon blev deras »glädjeblomster» alltfort.
När hon var fem år fick hon en liten bror,
åt vilken hon blev förtjust. Lilla Gösta var
olik sin syster både i utseende och sätt, mera
tyst och tillbakadragen.
Ofta brukade Per och Brita samtala om
huru det skulle bli en gång, när Gösta kunde
övertaga gården. Det kändes så tryggt veta,
att fädernegården skulle gå i arv till sonen,
ty naturligtvis skulle han bli jordbrukare, det
kunde väl ej bli tal om annat. Per skulle
köpa mark som gränsade intill, att gården blev
större och gav mera avkastning. När sedan
far och mor blivit gamla och grå, skulle
sonen taga vid, och deras »glädjeblomster» hade
väl då också funnit sin plats någonstädes eller
var hon deras hjälp som förr. — Så vackert
drömde Per och Brita om framtiden, men det
går ej alltid som vi människor planera och
räkna ut.
När Gösta blivit så gammal, att skolgången
började blev det snart klart för envar, att
boken var honom kärare än fars stora och
vackra gård. Att han var flitig i skolan var
gott och väl, men att så helt gå upp i läsningen,
det kunde ej far begripa. Gösta saknade allt
intresse för fars jordbruk, däremot trivdes
han bäst med sina böcker, ooh då fick allt
annat föga eller intet intresse.
En dag efter Göstas konfirmation talade
fadern allvarsamt med honom om sina
framtidsplaner. Då brast Gösta i gråt, så stor pojke
han var, och bönföll far om att få gå
studiovägen, ty jordbrukare kunde han aldrig bli.
Den natten sov ej Per Mårtensson. Allt
det vackra han drömt om låg nu i spillror. Vad
tjänade det till med all hans möda och arbete,
vad mor ooh han sparat! Att tvinga sonen in
på den bana han ej älskade var ej heller
rådligt. De hade ju Ingrid, hon fick väl bli den
som tog vid, när de ej orkade, ty hon trivdes
gott hemma bols far och mor. Men det blev
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Dec 9 19:57:50 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/deungast/1933/0026.html
