Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - När ljuset bröt fram
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
353
JULOTTAN
ju ej fäderneärvd sed, såsom under gångna
tider.
Så reste då Gösta till lärdomsstaden. Hans
dröm var att bli lektor i historia. För den
drömmen läste han, så han blev både blek
och mager. Hemma på fädernegården
strävade far och mor och Ingrid som förut, ty
det kostade något, att nå det målet. När Gösta
var hemma under ferierna levde han så in sig
i sina studier, att far och mor kände sig
nästan främmande för sin son.
Många år hade gått, och Göstas dröm var
verklighet. Han var nu med ljusa
framtidsutsikter anställd vid ett av huvudstadens
läroverk. Far och mor och Ingrid hade han ej
precis glömt, utan skrev ibland till dem, men
alltid vittnade hans brev om brådska,
krävande arbete i skolan, föreläsningar,
konserter och sammanträden.
Allt det där förstodo ej far och mor. Nästan
varje gång, sedan Ingrid läst upp breven för
dem, gick far ut med en tung suck till sitt
arbete, och mor fick så bråttom att syssla med
något därute i köket. D’e måste söka glömma
men kunde ej, de förstodo ej heller sonens
arbete. Saknaden efter honom gjorde det
dubbelt svårare för dem. Hur skulle det gå, när
far ej orkade längre? Den tanken kom så
ofta, men fick ej något svar. Den ende
sonen, som haft en sådan stor plats i deras
liv, gled allt längre bort ifrån dem.
Gösta hade haft framgång i allt och nu
tänkte han också göra ett »gott parti», ty
han älskade en rik grosshandlaredotter, fast
han nog till en början förstod, att han ej var
sedd som svärson, men så småningom fick han
sin käraste önskan uppfylld och hemförde som
sin maka, den rika och tillika älskliga
Marianne Boje. Till föräldrarna skrev han och
omtalade sitt rika parti och bad dem samtidigt,
att de nu ej skulle offra mera på honom, han
behövde ej längre deras hjälp, utan ville han i
stället så småningom betala igen, vad de
kostat på honom.
Det brevet kom som ett slag för dem
därhemma. Deras son behövde dem ej längre.
Han förstod ej deras kärlek. Kanske han ej
menade så illa, men det sved därinne i fars
och mors hjärtan, ty nu hade Gösta alldeles
glidit bort ifrån dem.
Till en början trodde de nog, att sonen
någon gång skulle taga Marianne med sig och
resa hem till dem under sommarferierna, men
så skedde ej. Han skyllde på, att han måste
bo nära Stockholm även på sin fritid. I
stället skickade han dem en stor tavla av sin
präktiga villa, vilken de gamla sutto och sågo på
tills fars ögon fylldes av tårar. Som det var
söndag tog han sin tillflykt till lövsalen, där
han ostörd kunde få sitta och meditera och
låta minnet tala i den stilla aftonstunden. De
voro ju ändå tre, som höllo samman, deras
»glädjeblomster» var alltjämt till stöd och
uppmuntran för dem och visst voro de
lyckliga.
Det hade kommit med i deras tal sådant, som
aldrig förr förekommit, talet om Guds
förlåtande kärlek. Det var när jorden blev
intetsägande, som far började studera
»Böckernas bok». Förut hade han för jordiska
omsorger för sin son, glömt det viktigaste av allt.
För mången blir det ofta så, att nöd och
prövningar, skickelserna i livet få föra till insikt
om det enda nödvändiga. Man börjar söka
efter något hållbart, en grund som bär uppe
i prövningarnas stunder.
Per Mårtensson fann i sin bibel vad han
längtade efter, ett ömmande hjärta för
arbetande och betungande själar. Han återfann
den ro och vila i Gud, som han ägt under sin
ungdomstid. Han fick nåd att se Guds
ledning i allt, att Gud får göra det trångt och
svårt för att Hans röst skall förnimmas. Det
var många bördor, som han fick bära till
Frälsarehjärtat, av synd och sorg, otro och
jordiska bekymmer. Som alltid, fick han erfara,
att Guds löften hålla, och det kom ett nytt
ljus i hans ögon under det han utförde sitt
arbete under bön om kraft för kommande dagar
och att Gud skulle leda allt till det bästa.
Förutom bibeln blev Rosenii
dagbetraktelser hans käraste läsning. Mången gång satt
han under lövsalens gröna valv i härlig
sommartid fördjupad i läsning. När han fann
något ord, som gick honom till hjärtat, lade
han ett märke, och för var gång han kom
tillbaka till ett sådant märke, fann han alltid
något, som han förut ej förstått och därav
föll ständigt ljus över ordet han betraktade.
Bibeln förblev den käraste läsningen, och det
blev understrykningar vid många ställen,
särskilt där det talades om Guds förlåtande
kärlek genom Jesus Kristus.
I början fick far sitta ensam vid sin
bibel, men till slut fick även mor längtan efter
att få äga samma frid som far funnit. Själv
hade hon i ungdomens tid ägt det sanna livet
i Gud, men omsorgen om det jordiska hade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
