Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - När ljuset bröt fram
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JULOTTAN
354
även för henne blivit det förnämsta. Hon
fann dock till slut även hon förlåtelse för allt.
Ingrid hade alltsedan sin konfirmation
vandrat i sin Frälsares efterföljd. Dessa tre
förenade nu sina böner för sonen och brodern.
Gösta levde sitt liv så olikt sina föräldrar.
Helt visst hade han det ljust och gott i sitt
praktfulla hem och makarnas lycka blev
fulländad, när deras
lille Birger kom, en
liten blåögd pys med
svart lockigt hår.
Men vilken lycka
varar beständigt här
på jorden? Innan
Birger var fyra år
gammal, blev han
moderlös. Den unga
makan och modern
rycktes bort,
drabbad av en obotlig
sjukdom, inför
vilken varken pengar
eller skickliga
läkare kunde uträtta
något.
Nu var solen
borta ur Göstas liv.
Med möda kunde
hån fortsätta sitt
arbete i skolan, och
han blev blott en
skugga av vad han
varit. Ekonomiska
förluster drabbade
honom, och genom
sorg och oro blev
hans hälsa vacklande. Läkarna rådde till vila.
Han tog ledigt och reste till främmande
badorter, men ingenting hjälpte. Sin präktiga
sommarvilla måste han sälja, och hans en gång
så stora förmögenhet smälte samman allt mer
och mer.
Det var då hans tankar gingo till
barndomshemmet och föräldrarna. När vänkretsen
tunnade av, och molnen hopade sig omkring
honom, då gingo tankarna till de två, som så
länge hållit ut i trofast kärlek, fast’ han så
vanvördigt försummat dem under sin lyckas tid.
En intensiv längtan grep honom att kunna leva
sitt liv om igen. I sin förtvivlan och sorg
skrev han till far och mor och bad att få
komma hem med sin lille gosse — och dö.
Det var med darrande iver farmor
Månne det skulle komma svar, månne de
skulle bry sig om honom ? Men det kom svar,
skrivet av fars litet darrande fingrar De bådo
honom vara välkommen, hemmet stod öppet,
kärleken var densamma...
Det var kort före jul, de kommo Gösta och
den lille Birger. Farfar var själv nere yid
stationen och hämtade med ett par starka
hastar. Det talades ej mycket under hemfärden.
Gösta sag alldeles
förbi ut, och den
lille Birger såg med
undran på farfar,
när denne så
kärleksfullt stoppade
om dem i baksätet.
Sedan gick det mot
hemmet i starkt trav
genom den vackra
skogen, som stod
klädd i
högtidsskrud. På farfars
gamla väderbitna
•under kom den ena
tåren efter den
andra, men det var
glädjetårar. Gösta
kom ändå hem till
sist, han behövde
dem till slut. Allt
var därför nu glömt.
Det var ju naturligt,
att ende sonen
skulle komma hem, när
han var sjuk och
behövde hjälp.
Det var med
darrande iver farmor
slöt lille Birger i sin famn. Och Ingrid med
sitt blida leende önskade dem välkomna. De
hade gjort sitt allra bästa, farmor och Ingrid,
för att Gösta skulle känna sig hemma, och
han kände sig nästan, som om han drömt
alltsamman, när han på kvällen vilade i den
sköna bädden och mor kom och tog godnatt
som under barndomens lyckliga dagar med
de orden: »Gud välsigne dig, min kära
gosse.»
Den julen firades under lycklig samvaro i
»farfarsgården». Allt var sä nytt för Gösta.
Att sitta vid den tända gram n och lyssna till
julevangeliet, som läses av lar lais danande
röst, något sådant hade lian ej upplevt sedan
många år. Gösta såg och förslod, vad han ej
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
