Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - När ljuset bröt fram
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förr tänkt på, att det ej var åren som gjort
fars gestalt så böjd, hans hår så vitt, utan
det var bekymmer för honom den kärlekslöse
sonen. Miåhända var det sorgen och saknaden
som fört dem fram till Gud? Far läste med
ett så innerligt tonfall om Guds eviga kärlek
genom ende Sonens sändande hit till en syndig
värld. De sjöngo tillsammans några av de
vackra julpsalmerna, varefter far knäppte
samman sina darrande händer och tackade
Gud på sitt rättframma sätt.
Allt detta gjorde ett djupt intryck på
lyssnaren i soffhörnet. Huru kände han ej sin
stora skuld inför fars och mors uthålliga
kärlek. Varför hade han ej hållit ihop med dem,
när de ändå offrat så mycket för honom?
Och när han nu ensam och hjälplös sökte
upp dem, då hade de bara kärlek kvar åt
honom. Huru blygdes han ej och huru mycket
högre stodo ej hans gamla föräldrar inför
Gud — än han den lärde lektorn.
Lille Birger blev snart hemmastadd hos
farfar och farmor och icke minst hos faster
Ingrid. Barnaögat såg snart hur kärleken lyste
igenom alla deras handlingar. Länge dröjde
det ej heller, förrän han visste namnen på
hästarna och korna, och farfars ögon strålade,
när han såg den livlige och intresserade
sonsonen, och ett nytt hopp tändes i hans
hjärta.
Men allt som tiden gick, blev Gösta sämre
och sämre, och han började förstå, att
timglaset var utrunnet när som helst. Det hade
nu även inom honom vaknat en längtan att
komma i besittning av fars djupa och sanna
gudsförtröstan, som gripit honom på ett
särskilt sätt. En dag, när den gamle läste ur
bibeln för honom, sade Gösta helt plötsligt:
»Du är mera lärd än jag, pappa, jag
behöver i sanning lära av dig!»
»Sök dig närmare Gud, ty ännu har ingen
blivit utlärd i Hans skola. Evigheten skall ej
räcka till att lära känna Gud», svarade den
gamle.
Gösta teg, ty han förnam sin litenhet som
aldrig förr. Men Gud förde honom till
självkännedom och omsorg om sin själ, så att han
började söka efter fars tröstegrund. Till slut
fann han frid med sin Frälsare och lade sin
svaga hand i Guds starka fadershand, och
Guds förlåtelse strök ut allt. Livets vågor
ha lagt sig till ro vid korset fot, nu kunde
han med frimodighet gå att möta sin Frälsare,
när Han kom för att hämta honom.
Göstas enda önskan var nu, att Birger skulle
bli farfars stöd och hjälp under en kommande
framtid, om så var Guds vilja, och Birger
skulle fostras till jordbrukare, så att han
kunde övertaga gården, när farfar ej längre
orkade. Det skulle då bli som det varit förr,
fast’ han själv försummat sin plikt. Han
ägde ju deras förlåtelse för allt, och det kändes
så gott för honom veta, att allt dock till sist
skulle bli som förr — en gång när han var
borta.
Han fick ej se sin önskan gå i uppfyllelse,
ty ett år senare i högsommartid fick han
hembud. Under det far läste ordet om den
härlighet, som väntar dem som hålla ut intill
änden, somnade Gösta in så stilla och lugnt
som ett barn i modersfamnen.
Nog kändes sorgen svår, men en hoppets
stråle lyste igenom allt, ty återseendet i en
bättre värld stod kvar. Vad gjorde väl det,
att de haft många mörka och tunga år, när
Guds ljus’ ändå till sist bröt igenom allt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
