Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- En nyårsdag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
En nyårsdag
För Julottan av Arvid Ohlsson.
Göran och Åke hade alltid varit de bästa
vänner — grannpojkar som de voro. De
voro från troende hem, och till deras
föräldrars stora glädje hade de lämnat sina hjärtan
åt Gud. Detta skänkte lugn och trygghet,
då de nu skulle ut i världen.
Till staden ville de. Där var nog andra
möjligheter än hemma på bondlandet, menade de.
Och det lyckades. Genom en släktings
förmedling fingo de plats i affärer båda två.
Begåvade och arbetssamma, som de voro, gick
det bra för dem. Och sitt goda humör
tappade de aldrig, hur jäktigt och slitsamt det
stundom kunde vara.
På kvällarna träffades de i sina »kulor»,
och då utbytte de tankar om dagens
upplevelser. Men de hade mera gemensamt. Sin
Gud hade de inte glömt. Och gemensamt vid
nådastolen avslutade de alltid sin samvaro.
I övrigt voro de varandra rätt så olika.
Göran var mera ytlig, men en trevlig
sällskapsmänniska. Kvick och rolig och med sin
goda sångröst skaffade han sig snart nog
många vänner.
Åke var mera djup och inåtvänd. Därför
kunde han många gånger känna sig ensam
och glömd.
I den kristliga ungdomsföreningen blevo de
strax medlemmar. Där gjorde sig Göran till
gunstling. Full av initiativ och impulser var
han så bra att ha med vid ordnandet av fester
och utfärder. Åke gick där mer tyst och
sluten. Han lei av ytligheten i
sällskapsum-■ :’nget. Där förnams så litet av liv. Kafferep
och utfärder avlöste varandra. Man skulle
ju även ha roligt. Nya ungdomar kommo
med och kretsen blev allt större och större.
Visserligen ljöd körsången vacker och kraftig,
men, Åke kände sig vemodig ändå.
Bekännelsen höll på att tystna. Det rådde ängslan i
hans hjärta.
Allt mera sällan hade Göran tid för Åke
om kvällarna. Än skulle han på sångövning,
och än hade han lovat bort sin levall till
någon familj.
»Kom med Åke! Det är väldigt trevliga
människor», sade Göran. »Man blir så
ensidig, då man går såsom du.»
»Kanske det. Och du må gärna tycka, jag
är ensidig. Det tror jag en kristen i viss
mening bör vara.»
Det låg djupt allvar i Åkes röst. Göran
kände udden, teg och gick.
Det var en vacker månljus kväll på
höstsidan. Inte en vindfläkt krusade ytan på
den lilla vackra sjön invid stadsparken. Där
var så lugnt och stilla. På en soffa satt Åke.
Han tyckte om att sitta så där ensam och
tänka efter dagens oro och jäkt. Det gav
vila för både kropp och själ. Gud förnams
så nära. Och så kom den barnsliga ron och
friden över honom.
Men i kväll kände han sig så ensam. Ingen
verkligt förtrolig hade han. Kanske var det
hans egen skull? Fordrade han månne Jör
mycket och gav för litet själv r’ Skulle nian
få vänner fick man kanske (aga dem som
de voro — utan mattstock. Alen kunde en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Dec 9 19:57:50 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/deungast/1933/0030.html
