Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En nyårsdag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JULOTTAN
358
Göran hade han inte sett i jul. Visserligen
hade han hälsningar till honom hemifrån, men
än hade det inte varit tillfälle att frambära
dem. På kvällen kunde han nog träffa honom,
om han ville.
Det skulle nämligen bli ungdomsbjudning
hos postmästarens. Till och med Åke var
bjuden — underligt nog. Han var ju endast
presenterad för Elsa. Det var nog på Göran
det berodde, att Åke skulle med. Kanske
skulle förlovning eklateras, och kanske ville
Göran visa Åke, att postmästarens hem var
rent av gudfruktigt. Men Åke hade visst
ingen lust att gå till en ungdomsbjudning på
nyårsdagen.
Nog visste han, att där skulle bli musik
och sång både mycken och vacker, och att de
bjudna vore till största delen så kallad
religiös ungdom — men ändå. Han visste även,
att på postmästarens ungdomsbjudningar
brukade det gå livligt till. Lek och julupptåg så
det stod härliga till. Och Åke ville gärna
skriva något vackert på det första bladet i
årsboken ■— skriva något som bleve till Guds ära
och någon människosjäls nytta. Ack, om han
kunde räcka Göran ett ord på årets första
dag! Eller någon annan. Om några timmar
skulle sjön vimla av stojande, livade ungdomar
som ej tänkte på Gud eller evighet. Men hur
skulle Åke kunna nå någon av dem med ett
ord? Han satte sig på en uppskjutande sten
i vasskanten. Om han skulle skriva några ord
på ett blad ur sin anteckningsbok och kasta
ut det som ett sädeskorn på den vita åkern?
Kanske skulle Gud kunna använda det ? Tänkt
och gjort. »Gud, giv vad du vill ha skrivet»,
bad han. —
Om en stund kom ännu en ung man ned på
sjön. Det var Göran. Åke hade då tagit en
långtur till andra stranden. Göran var
sjungande glad, där han satt på en gammal båt
och spände på sig skridskorna. Han skulle
allt få en rolig nyårsdag. Han visste sig ha
besvarad kärlek. O, vad livet låg solbelyst
för honom! Det riktigt sjöd och jublade
inom honom, där han i långa, jämna tag
susade fram över den vita ytan. Det var som
i en vacker saga. Så plötsligt bromsade han
in och gjorde en skarp cirkel. Där låg ett
papper på isen. Göran tog upp det och läste:
Göran läste om igen. »Också en
missionsmetod», mumlade han. »Kanske inte så dumt.
det hitta någon i dag, som
a det.» Han kastade bort skri-
velsen och fortsatte i eleganta svängar med
sin åkning. Men det var som om hans inre
kommit ur den glättiga stämningen en smula.
Visserligen småsjöng han och sökte tvinga
tankarna att syssla med kvällens festligheter.
Men det lyckades inte riktigt. Det var
liksom om något annat trängde fram och ville
ha svar.
»Kanske är du en som för bekännelsen.
Men hur är det i dag? Håller din tro att dö
på?»
De orden ville inte lämna honom. Men han
sökte ge bort dem till andra, som kanske i
dag skulle läsa dem. Nog fanns här många
som behövde väckas, sådana som aldrig vetat
om någon omvändelse utan endast gå med i
hopen för att umgänget är sådant. Nog var
det gott veta med sig en omvändelsedag. Den
glömde då Göran aldrig. Han kom nog ihåg
både årtal och datum. Skulle inte hans tro
kanske hålla att dö på. Göran ruskade på sig.
Dö! Det var obehagliga tankar. Det var väl
inte tal om, att döden var nära i dag. Nej,
han ville ha gladare tankar nu. Men det ville
inte lyckas. Han spände musklerna och satte
fart på sin åkning. Det kändes rent av, som
han ville ränna från något. Sjön var honom
obekant, och att han närmade sig den tunna
strömfåran, det anade han inte. Men i ett
nu hördes ett brak och ett genomträngande
skrik.
Det nådde Åke, och han skyndade mot den
olycklige, så fort han orkade. Skidstavarna
riktigt bågnade för de hårda stötarna. Skulle
han hinna i tid? Allt hemskare hördes
nödropen och allt innerligare steg bönen ur Åkes
hjärta för den nödställde. Göran hade hållit
sig fast i iskanten. Åke kröp på magen ut
mot vaken skjutande skidorna framför sig.
Och Göran fick tag med en hand i vardera
och drog sig på så sätt sakta och varligt upp
på iskanten.
Så möttes de gamla vännerna igen. Göran
grep Åkes hand och kramade den hårt, men
sade ej ett ord. Den stora skräcken och
ansträngningen hade nästan förlamat honom.
»Fort nu iväg mot hemmet», sade Åke.
»Här gäller att skynda.» Då liksom lossades
greppet i Görans inre.
»Äke!» sade han flämtande. »Bed för mig!
Jag hade gått evigt förlorad. Min tro höll
inte i döden. ÅJ<e, gå till postmästarens i
kväll och säg mina vänner det. Kanske ät
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
