Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
61
Visst ar han föraktad, ftfrnekom det ej,
Han stjernornas fästman och nattens lakej;
Ty sömn ar den gud, hvilken alla berusar.
När mänen deruppe i skyn gär och snusar,
Och nyser vid myggornas pipande sång,
Förmår ingen svara ett prosit engång.
Ej ar han som solen på långt när så het;
Mot henne i fruktbarhet blifver han bet;
Dock mycket hans mittliga lagom jag prisar.
Med brand och med torka han aldrig oss spisar,
Vill aldrig stoltsera och gör ingen blind,
Och går ej som solen evinnerligt trind.
Det påstås, att mån pickanell bär i mund,
Och derför han synes om kinden så rund.
Ätt ofta han stänker på blad och på buskar;
Och små, små ifrån sig om qvällarne ruskar;
Men det är malis, ty i Hamlet det står:
"Var hvit som en snö, dock förtalet dig når".
För sötaste farbror af lilja och svan
Han nämnes, som äfven af kråkan i gran.
Inunder hans slängkappa gräshoppan drillar,
I glans af hans stråle sig nattfly’t förvillar.
Hans växt såsom stjernornas står ej i knut,
Och ej som polisens hans lykta tar slut.
Soldater ur skogarne pressar han ut,
De stå der och skyldra med glimmande spjut.
På vattnet med snöhvita finger han skrifver;
I molnenas höparm han trampar och klifver,
Sin munn ännu aldrig han hållit ihop,
Och derför som drinkare står han i rop.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
