Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
93
Han svarade: "Då är det otyg bara,
Ej söner utaf Raab, som jag förstår". —
Låt, herre, denna sak å sido fara,
Man ej så högt om dylikt snacka får.
Men nog härom. — Ej rosa vi, ej klandra.
Kom, låt oss upp till vännen Calmark vandra.
Jag säg mig om; men karlen var försvunnen,
Jag häpen stod, mitt hufvud gick omkring.
På vesterns sky var solens glöd förbrunnen,
I öster glänste stjernors silfverring.
En ensam fjäril vilseflög bland träden,
I gräset stämde syrsan sina qväden.
Och när och fjerran nattens tystnad rådde,
Ett ensligt ljus tvärsöfver skogen brann.
Den öppna planen snart jag åter nådde,
Och Carlmarks trappa uti blinken hann.
Der vid ett glas jag satte mig att hvila,
I löfven hördes flägtar stundom ila.
Och mer och mer det dunklades på fästet,
Gent öfver viken månen hufvu’t stack.
Än hördes fogelns gälla pip i nästet,
Än tossans tunga hopp, än ankans snack.
Nu blef det tyst, så tyst att grannt mitt öra
Förmått att stegen af en ljusalf höra.
Då klang en ton från bysten, underbarlig:
Högt spratt jag till af häpnad och af fröjd.
Den glädtig var; men också djupt allvarlig,
Som om han sprungit fram ur ljusets höjd.
En eldröd blixt for genom himlarunden,
Och trädens kronor skakades i lunden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
