Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
<134
Uti ett ljussvall dränks med all sin magt,
Och ur de djupa, fordom döda vatten
Står lifvet upp i en föryngrad pragt.
Likt kornet, sänkt i jordens mörka sköte,
Väl himlafröet gömmes till en tid;
Men frihetssolen träder det till möte,
Och straxt det vecklar sig ur dödens strid.
Det skjuter fram och dagen ser det grönska,
Och bära knopp och blommor mer och mer,
Och från att sucka, längta eller önska,
In i fullbordans rymd det snart sig ser.
Blef ock en dag förlänad menniskolifvet,
Att ljuset skåda här i stoftets verld,
Hur mycket högt och vigtigt blef ej gifvet,
Att dessförinnan verka på vår färd!
Hur mycket sannt och godt och skönt i tiden
Må icke hinnas, der, i frihet satt,
Den himlaburna anden, väckt till striden,
Sig banar väg igenom storm och natt!
Hur slår ej hjertat dubbelt af förtjusning,
Af denna eld, som högre själar när,
Vid anblicken af dagens hulda ljusning
Och denna sol, som sanningsljuset bär!
Den svaga arm, som bröts af nattens möda,
Sig åter känner stark, om mattad nyss,
Och lifvets blommor tusendubbladt glöda
Uppå den kind, som smeks af dagens kyss.
Ej för det stoft, som närde oss i gruset,
Man andas mer och kämpar lifvets strid;
Men för den magt, som tände sanningsljuset
Och bjöd det skina på den mörka tid.
Till dessa andar, som i ljusets rike
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
