Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
94
allt saligt hänförande, som uttrycker sig i denna stund.
Det är ett Guds leende, då han skapade den första qvinnan,
och såg henne, vaknad mellan träden i månskensqvällen, gifva
första kyssen åt den älskade. — Dock jag tystnar; ty jag kan
icke uttrycka, hvad jag känner.
Den som ej förstår läsa i naturens bok, för honom äro
alla böcker tillslutna; de äro dock intet annat än
kommentarier till den stora himmelska upplagan, som vår herre lät
trycka anno mundi 1, och hvilken foliant ingen mägtat
genomläsa mer än han sjelf. Hvad äro stjernorna på himmelen
annat än bokstäfver i denna upplaga, månen ett stort ord,
som börjar kapitlet om natten och dess stjernedansar. Hvad
är solen annat än ett kursivt ord, som ingen kan öfverhoppa,
emedan det bränner i ögon och hjerta, och betyder: Jehova;
Gud.
Se! boken ligger framför oss. Deruppe flägta
silverbladen. Hvilket skönt alfabet! Hvilka blinkande, blixtrande
bokstäfver! Men bland alla dessa sliter jag ut ett ord
derifrån i afton, och gör en
Kommentarie öfver månen:
Månen är nattens blanka ansigte, det kunde också vara
aågon ting tvertom. Månen är hanrej; derföre är han blek
och har fått horn. Månen liknar djefvulen; ty han uppväcker,
som denne i helvetet, ebb och flod på jorden. Månen är en
enerverad sultan, som blek uppstiger i sitt harem, spatserar
i himmelsparker, ser på tärnorna, kysser en och annan,
gäspar, kastar sig i molnens dunbäddar, glor och blundar,
hvilar sig lutande mot sängstolparne (bergen), och krymper
slutligen med hvarje dag ihop, allt efter som hornen börja att
skjuta ut i pannan. Hans ansigte är skrynkligt och fullt af
husliga bekymmer. Månen är en drönare i den stora
himmelska bikupan, solen visen, stjernorna silfverbien, som om
qvällarne utflyga på det stora blåa blomsterfältet, suga
purpur ur aftonrodnans rosor, hoppa från molnsky till molnsky,
än hänga som drufvor klasvis med benen ihop, än sprida
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
