Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
m
som af karleksfulla aningar och suckar höjes och sänkes;
det ligger viftande likt en femtonårig sultaninnas brudtäcke.
Naturen är skön i denna stund; men blott genom dig och
för din skull. Betackt af lönnars flagtande skugga, genom
hvilka ljusstrålarne nyfikna framtränga, står du der — smått
darrande, som en spegelklar källa, mildt leende och åter
rodnande, med blicken mot marken. Månne ej för evighetens
invånare jordens sköna qvinnor synas såsom lysande
himlakroppar, eller såsom smälta silfverpunkter på jordens dimmiga
slöja? Månne icke, när dunklet, likt en flickas andedrägt
öfver en skinande spegel, betäcker de saligas lunder, månne
icke dessa saliga äfven sända sina blickar hit ner, och betrakta
med hänryckning jordens leende tärnor?
Kanske lyser du nu för dem, lik en aftonstjefna.
Skuggorna omkring dig tyckas dem vara sväfvande moln, ditt
hår den utstrålande ljusfloden, din skälfvande förtjusning
aftonstjernan dallring på rymden, ditt nedstigande uti vågen
hennes nedgång i vattnet, och ditt långa, ljusa hår hennes
flytande silfverlockar öfver sjöspegeln. Tjusande flicka, hur
gudomlig, hur änglaskön är du icke! Det nedböjda hufvudet
förråder blygsamhet, liksom liljans lutning mot gräset, när
nattens dansande skaror uppgå på fästet för att betrakta henne.
Ditt hår fladdrar likt ett flödande, doftande moln kring en
rosenkulle, eller som österns sky kring en serafs anlete.
Din panna är refi och klar, som vattenytan under de blidaste
sommardagarne; på densamma teckna sig själens alla rörelser
så mildt och stilla, liksom sefirens krusningar på böljans glas
midsommars-aftonen.
Ögonbrynen äro lätt uppdragna skyar, hvilka sväfva
öfver solen vid lärkans sång, då vårgudens purpurstänkta
ihantel fladdrar öfver jorden. Och dina ögons brinnande glans,
hur oförliknelig, hur skön! De äro för mig, hvad solen och
stjernorna äro för himlen. Milda, talande, blixtrande, känslans
ljuspunkter! själens etheriska kropp! o ljusets ljus! — eldiga
uttryck! och din kind, hur fager och herrlig! så fager, att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
