Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
115
ej rosens, icke solens kan vara täckare! Snö och purpur och
purpur och snö bilda dess milda prydnad. Ingen annan ar
värdig att kyssa densamma, än en ljusets härold. Jag har
betraktat morgonrodnaden och bäfvande skådat dess oandliga
prakt; men dess rosor vissna vid din kinds hulda behag.
Vid din anblick har morgonrodnan, och sol och himmel, och
englar och salighet för mig uppgått. Den största djefvul
skulle vid din åsyn utropa: Gud finnes! Han skulle blekna
och nedfalla, som rimfrosten för solstrålen, ja, han skulle
ropa högre än afgrundens alla thordön: en Gud lefver — ja
en Gud lefver, ty du lefver och andas; och salighet finnes,
ty du är himmel och salighet! Du suckar. Ack! om denna
suck kunde skapa sig till en synlig gestalt, kanske iklädde
den sig en liljas skapnad, eller tog den formen af den
skönaste fjäril.
Du ser dig åt sidan och plockar på ett blad, hvarpå en
liten lysmask kryper. Han kan ej lysa. Stjernorna slockna
i solens närvaro. Du ser på en blomma vid strand, och småler
och räcker handen sakta åt henne. Ack! kunde hon röra sig,
kunde hon förstå dig, bugande skulle hon då nalkas din glans,
öfvergifva vattnets andar och deras sagor, den språksamma
vassen, alla sina systrar och den smickrande böljans spegel,
för att få vid din barm ännu en gång andas, höra huru en
engels hjerta slår, luta sig med tårar till ditt bröst, se ännu
en gång på dig, såsom vi mot fästet vid en öfverjordisk syn,
sucka och dö. Blida, himmelska flicka! ännu förunnar du mig
att betrakta din bländande prakt. Du vänder dig mot mig
och småler. Din mun är lik —• törnrosens halföppnade knopp;
hur rund, hur täck, hur behaglig, hur röd! Hvarföre kan du
ej kyssa din egen purpurläpp, för att få i en brinnande kyss
tyda för dig sjelf din egen salighet i denna stund. Den
liknar ett rödt morgonskimmer, som sväfvar öfver en rad af
hvita sippor om våren. Tyst och stilla står du der. Du
behöfver icke tala. Du är sådan som sjelfva naturen. Hon
talar äfven då, när ej något ljud uppgår från hennes bröst.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
