Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
■431
Andra Taflan.
Föreställer yttersta udden af Djurgården. Vintren, en tolf
alnars hög isgubbe, går och ruskar på sig mellan träden.
En hvit, kall blod dryper från hans naglar. Ögonen rinna.
Håret är slokigt. Krokig, andetruten och sorgsen lutar han
sig mot en tak-is. Han är åtföljd af tjutande ulfvar och
qvittrande talgoxar. Slutligen nedsätter han sig på en
klippa, och talar:
Min tid är då all. Ögonen hafva blifvit mörka och
förbländade af solens strålar. Mitt välde är lyktadt. Lunder
och skogar äro mig upproriska. Förgäfves kämpa
nordan-stormarne längre för mitt välde. De hafva afnött sina vingar
mot klipporna och skogstopparne. Vågorna börja redan
sönderbryta sina stängsel. Ekarne hafva bortkastat mina
skänker, granarne de hvita mantlarne, bäckarne sina
silfverpan-sar och tallarne de hvita lakanen. Den snöfrätande solen
har förtärt mina borgar. Mitt timglas är utrunnet.
Nordanstorm! sjung ännu en gång, att den gamle må fröjdas af
minnesvärda bragder, innan han går till sin hvila.
Nordanstormen sjunger.
När sommarn bortgick, stolt sig hösten ställde
På thronen, der mot hällen vågen for,
Der molnen drefvo pipande och fällde
För himlens öga dunklets tjocka flor,
Der regnets skurar ängens tufvor dränkte
Och sjelfva klippan uti djupen sänkte.
Då flydde svanorna långt hän från Norden,
Och svalan sjönk i hafvets mörka grund.
Ren sommarns klädnad rifven var från jorden,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
