Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
88
"O, hvilken’ förtret! det stygga molnet!" hviskade
guvernanten halfhögt, och fattade liksom omedvetet min hand.—"Ja,
det var ratt förtretligt!"—Handen fortfor att hvila i min.
—"Ar’det sannt, att det finnes menniskor i månen?"—
"Åtminstone lefvande varelser!" — "Ack! men de måtte väl
äfven ha känslor som vi?" Härvid en sakta handtryckning!
— "Visserligen, samma känslor." — En paus. Nu öppnade
hennes nåd sin vishetsbrunn med den anmärkningen: "Hvad
det måtte vara vackert månsken i månen." Jag ernade just
betaga henne denna vilfarelse, då guvernanten bifogade en
annan: "Då måtte der finnas blott älskande hjertan." Härvid
en blick på mig, hvilken jag med en handtryckning
besvarade. Nu skred molnet sin kos, och se månen stod der svept
såsom i en hårsäck. "Den är total," sade min patron och
uppdrog klockan; men kunde ej skönja hvad tiden led. —
"Det här är alltför artigt, tillade nåden; men hur länge
räcker det?" — "Ungefär en timma," blef mitt svar. — "Ja, då
får herskapet ursäkta, om mitt tålamod ej räcker till. Vi ha
dessutom nog länge generat herr magistern;" hvarpå hon
uppreste sig och begärde sin kappa. Detta var en vink för det öfriga
sällskapet. Jag påtände ljuset, man tog godnatt, och jag hade
den lyckan att lysa ända ned till det yttersta trappsteget.
Ännu en bugning och processionen försvann i mörkret.
Uppkommen på mitt rum släckte jag ljuset, för att än
en stund betrakta förmörkelsen. Efter hand återtog månen
allt mer och mer sin glans. Jag hörde någon gå i
trapporna; jag öppnade dörren i förmodan, att min discipel sett sig
mätt i vattensån; men hvad ser jag! ett hvitt skymtande
månsken. Det var guvernanten. "Jag ber om förlåtelse,
sade hon, jag vet ej om jag tappat min näsduk, eller om
han ür qvarglömd hos herr magistern." — "Vi skola se efter,"
svarade jag. Vi började leta, och den återfanns. — "Ack,
hur långt är det avanseradt med den söta månen." — "Ah
jo,"’svarade jag, "han börjar rättnu krypa ur skinnet;" härvid
tittade vi gemensamt genom rutan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
