Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ut
randet på rör-och pilpipor, kan-åkning utför bergshällarne på
något gammalt hästben, byggandet af snöfästningar och
kullerbyttorna i sandgroparne.
Några sysselsatte sig med fogelfängeri, och detta
utgjorde ett verkligt förledande nöje. Tidigt på morgonen måste man
begifva sig ut, om fångsten skulle lyckas. Glimten af
morgonrodnan trädde genast ögonen fröjdefull till mötes, de
första strålarne af solen framblänkte, och nu började tusende
qvittrande stämmor att låta höra sig. Liflig och munter
hoppade emellertid den lilla grönsiskan i den stängda buren, icke
anande det bittra öde, att med sitt söta och ömma lock
tjena sitt slägte till träldom och olycka. Nu upphann man
skogsbrynet; stegen fördubblades, man såg sig omkring åt alla
sidor, utvalde ändtligen en tjenlig plats, upphängde buren,
fullsatte honom äfven som trädens grenar med sprenglor, eller ock
försedde man sig med en slagbur. Hjertat klappade,
kinderna purprades, ögonen lågade, man pekade, man vinkade, man
nickade, men intet ljud från läpparne; man gick på tå, man
smög, man hukade sig ned, man gömde sig bakom och
under buskarne; man blef otålig, man satte sig på en tufva,
framtog sin lilla matkost; plang! nu slog buren igen, som en
blixt var man der, och se, den förskräckta och med
vingarne flaxande fogeln var fångad. Men solen steg högre,
mjölkflickorna i hagarne hördes kalla på boskapshjordarne, det
döfva femslaget från stadens kyrktorn dånade i luften och
manade till uppbrott. Ack, icke sällan fick den korta
njutningen umgällas med hårluggar och handplaggor. Väl förde man
sin bok med sig. Väl försökte man, att under tiden ögna på
de förargeliga bokstäfverna; men själen satt i skogstopparne
och tänkte på helt andra föremål.
I hjertat inpreglade sig dock ljufvast den innerliga
kamratskapen. Delade man det glada, så delade man äfven det
sorgliga. Behofvet af några vänskaps-försäkringar hade man
sig icke bekant. Denna känsla var lika naturlig, som den,
att solen borde värma och ängen bära blommor. Öppenhet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
