Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
146
hans knölpåk, allt hvad ben hade, in i sina klasser, och hela
faltet var inom några ögonblick alldeles rensopadt. Ofta
ingingo studenter i hans klass och nödgades vidgå, att de uti
Latinska språkets grammatika och syntax knappast agde
vidsträcktare kannedom än desse skolpojkar. Hans utseende var
som ett (jellberg, hans röst som en dånande skogsström. Sken
åter glädjen på ansigtet, var det som solen derpå hade gjutit
sina strålar. Hemma var han fryntlig, vänlig och mild. Blott
i skolan en åskgud. Han tillbads; men med ett slags fasa.
Hvar och en insåg hans välmening, hans nit, hans åhåga att
bibringa sina lärjungar kunskaper, och derigenom göra dem
aktade, så väl inför kamrater som förmän. Men den eviga
karbasen, — deri liknade han den Lerneiska hydran;
förlorade odjuret ett, så uppväxte straxt tre andra hufvud i
stället. Allt skulle ske på klockslaget. När sista klangen ljöd
från tornet, stod han redan med ena foten inom skoltröskeln,
och beklagansvärd den, hvilken anlände några minuter
sednare. Vid expücering fick ingen se upp eller omkring sig. Blef
han detta varse, uppropade han den tankspridde, och
förmådde ej der.ne att på ögnablicket fortsätta, så var han saker om
bestraffning. Ingen hviskning aflopp oanmarkt, knappast en
suck. De döda äro icke så stilla i grafven, som hans klass
var i skolan. Blott när han nös, fick man stiga upp, bocka
och skrapa, hvilket besvarades med en nic!$. Moraliska fe}
voro nästan urbota, de yppade sig dock sällan. Under
bönerna a nbefalte och förevisade han sjelf den djupaste andakt. Eho,
ßom då förglömde att hopknäppa händerna, hade vid
uppstigandet att vänta sig en plagga.
Den ljusaste stunden var alltid examens-dagen. Putsad
och nyrakad, med sjelfva guden Frejs fridsamma blick i sitt
anlete, inträdde då magistern i skolrummet; nickade till
höger och venster, och låtsade, der något oordentligt föreföll,
ej |l]ifva det varse. Allt gick som en flytande ström. Det
fanns ingen som stapplade, hvar och en var trygg och säker på sin
påk. Ställningen hos lärjungen vär till och med litet vårds-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
