Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
163
störtvåg, och slukade hvarannan inbördes. Allt befann sig i
ett förskräckligt uppror. Intet visst, säkert och beståndande.
Utomkring mig hastade allt till nytt lif och uppblomstring,
inom mitt eget bröst bodde död och förstörelse. Jag
liknade en förh.ärjad borg, ett nedtrampadt fält, en Ocken utan
sol, utan grönska, utan något lefvande ting. Trött och
betagen af dessa hemska känslor, nedsjönk jag på bädden af
det friska vårgräset, tryckte mina darrande läppar mot
marken och suckade: "o jord, huru tusende gångor lyckligare är
icke du framför menniskan, som kallar dig sin konung!
Hvarföre blef jag icke ett grässtrå, en mask eller en liflös sten?
Hvarföre kan jag ej med hjertat äfven slita detta qval ur mitt
bröst och förinta min egen varelse? Hvarföre fick jag den
förföljande tanken till min plågoande, och den förtärande känslan
till min eld, och dessa tårekällor att gråta med utan
uppe-hör? Och det evigt, odödligt! Jag tror och tior dock icke;
den döda bekännelsen på de kalla läpparne är ingen tro. Det
är is i mina ådror, och likväl brinner jag och förtäres. Och
hvar stadnar allt detta? Hvar är målet, slutet, hvilan? En
omätlig rvmd utan gräns, ett brusande haf utan strand. Och
du, hvilken kallar dig den heligaste bland böcker, alla
böckers bok, all sannings och frids källa, tala jag vill höra! Jag
vill gömma hvarje ord i mitt bröst, trognare än snäckan sin
perla. Men tala icke med jordiska läppar och med pusten af
denna dödsvind! Väck mig, upplifva mig, tänd ljus härinne och
utbred din värma här, här inom detta toma, iskalla likhvalf!
Ännu måtte det dock qvarfinnas en sträng på min själs luta;
spela då derpå, att jag må få höra det jag ännu är mägtig af en
minuts lif, en sekunds suck!"
"Matt och bedröfvad vände jag mitt ansigte bort från
dagens stråle, och gömde det bland blomstren. Jag förmådde
icke mera tänka. Nu hörde jag en i fjerran sjungande lärka,
och jag reste mig upp och lyssnade. Mot vestern nedflödade
solens röda blodströmmar öfver fält och mark. En gråtande
dagg nedsjönk och gömde sig i blomsterkalkarne, en hvirfvel-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
