Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
\ 64
vind for öfver grästapeten, bortsopade de fladdrande fjärilarne
och uppslog den bredvid mig liggande boken. Är det ett
tecken från ofvan, suckade jag, och satte mig att läsa. Det
var det femtonde kapitlet i Johannes evangelium. Då tänkte
jag på det förflutna, och den eviges godhet och hans allt
förbarmande nåd, och jag påminte mig mästarens tröstande ord:
Af dem du mig gaf, borttappade jag ingen. Alltså skall
icke heller jag helt och hållet gå förlorad!"
"Jag fortsatte att läsa: Hvilken, som icke blifver i mig,
han skall bortkastas såsom en gren och förtorkas. Ja,
grenen, den har ännu icke inympat sig med vinträdet. Jag
nedlade boken i gräset och gret; ty jag hade förgätit försonarens
varning: Mig förutan, kunnen J intet göra."
"Det blef så tyst. Intet löf rasslade. Foglarne hade
upphört att sjunga, vinden att fläkta. Det hade blifvit afton, och
solen förgyllde i sin nedgång de yttersta kanterna af molnen.
Brännande tårar nedströmmade på min kind; hjertat var så
fullt, men det var icke lugnt, icke stilla."
"Jag öppnade ånyo den heliga boken och läste: Hade
jag icke kommit och talat med dem, så hade de icke synd;
men nu hafva de ingen ursäkt för sin synd. Ack, huru
ofta och huru länge har icke Gud talat till mig, och jag
lyssnade dock aldrig rätt dertill!"
"Och nu uppsväfvade för mig vårens täckaste blommor,
och de framstego till mig, den ena efter den andra och buro,
hvar och en på sina blad, ett blomsterspråk om den Högste;
och jag gret, ty mitt hjertas blomma var förvissnad."
"Och nu uppflögo alla himmelens foglar öfver mitt
hufvud, och jag hörde deras lusenfaldiga stämmor och jag gret
deröfver, att min oskulds toner voro tystnade; och de
bevingade skarorna försvunno, och jag såg mig stå i ett stort
tempel. Skogen reste sig till grönskande pelare, mellan hvilka
en sjunkande sol spred sina flammande lågor. Allt var stilla.
Ingen lon, intet ljud. Nu bortdog den sista dagstrålen. På
fastet stod aftonstjernan qvar, kullarne rörde sig, och ur dem
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
