Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
465
uppstego Vingade blomsterenglar. Ehvart jag såg, bar allt en
mörkblå eller snöhvit färg. Intet störande skimmer låg öfver
det hela; men jag vågade icke upplyfta mina blickar, ty jag
kände mig icke ren inför Gud."
"Jag igenlade boken, hopknäppte mina händer. Ack, jag
nödgades, med konungen i Hamlet, säga: jag kan icke bedja!"
"Det blef mörkare. Det skred till midnatt. Någon ting
liksom ringde i mitt öra och hviskade: "andarnes stund är
kommen." Jag spratt upp, såg på mig sjelf och tänkte: "jag
skall en gång ligga bredvid denna kropp, och då är han
lif-lös och kall. Detta öga rör sig då icke mer, denna hand kan
ej mer trycka någon väns!" — Nu hörde jag tolfslaget från
det gråa tempeltornet. En andefläkt for öfver min panna.
Tåren var förrunnen. Högra handen låg mekaniskt vid sidan,
och den venstra under milt hufvud. Ingen suck, ingen tanke
rörde sig inom min själ. Jag befann mig liksom i ett
dödsslummer. Då flög en blixt genom rymden af mitt inre, töcknet
förskingrades, det klang som ett orgelspel, en dufva for
mellan solen och stjernorna, och på en silfversky såg jag min
moder vinkande och varnande. Några tårar föllo såsom
silverpunkter från hennes kind ned på mitt bröst. Jag uppspratt;
synen var försvunnen."
"Hjertat lugnade sig mer och mer. Den ljufva friden
återkom småningom. Tornets döfva slag och dess långsamt
dallrande efterklang, en ensam fogels qvidan, som icke funnit
sitt näste, väckte väl ännu en gång tanken på det jordiska;
men efterhand bortdogo de sista ljuden. Det synliga var
försvunnet. Jag såg en blidkad fader i höjden, som bär allt
med sitt kraftiga ord och sjelf nämner oss sina barn. Jag
suckade än en gång, och lätt och villigt steg bönen till
himlen; ty hjertat hade öppnat sig för dess värmande ljus, och
en röst hviskade mig till återsvar: "den är bönhörd!" Snart
var jag hemma i min bädd, än en gång en i
förkrosselse uppsänd, brinaande suck till höjden, och mildt tryckte
•ömnen sin kvss på mina ögon, händerna föllo korsvis till-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
