Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
to«
X. Kapitlet.
Bul det är kallt att gå på jordens yta
l munkedrägt. och heta Per egrinus.
Jag längtar åter till det gamla hemmet,
Der sorl och larm, ett evigt stridens buller,
Der döfva åskor utaf djupa suckar,
Och utaf tårars svall från qvalens klippor,
Förta det stilla, men dock skarpa ljudet
Af verldsharmoniens näktergal, den lilla,
Som sitter tyst, men slug, i verldens centrum
Uppå den stora, ljusa liljeklockan,
Och breder sina små, solklara vingar,
Med sken utöfver de planeters kulor,
Och sjunger så, att man kan blifva galen.
Nicander.
Det var en herrlig Majafton. Viken vid Gårdshamra låg
som en bländande flickas arm på en grästapet, utsträckt
mellan björkdungar, sippbeströdda stränder och behagligt rundade
kullar. Den fattade, med sin liljehand, en hel solfjäder af
ljus-bestrålade lönnar, hvilka, med sina nyspruckna löf, skuggande
nedhängde öfver vattubrädden. I denna löf-, vatten- och
blomster-ängd satt Paulina, grefve Liljeconvaljenstolpes enda,
sextonåriga dotter, och spelade på luta. Tätt vid hennes
fötter sorlade det sakta vattenfallet af en bäck, som sökte i
slingrande bugter sin väg ned åt viken. Näst suset af en
stilla sommarvind, hvilken med sina lena vingar vidrör de
dallrande och skimrande bladen, erbjudes väl för örat och känslan
knappast något angenämare än bruset af ett kristallklart vatten.
Också lyssnade Paulina mer än hon spelade. Stundom
blundade hon med ögonen hela långa stunden, för att höra
det jemna, beständiga sorlet, någon gång skiftande genom ett
flytande spån eller något annat, som satte sig fast mellan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
